Fött fram mitt döda barn...

I går var det alltså måndag, många firade kanske Valborgsmässoafton, vi tog våra sista krafter och begav oss till sjukhuset....

Ja det var med riktigt tunga steg som vi gjorde entre på gynavdelningen, jag spydde av nervositet fyra gånger på vägen...

När klockan var 7.30 fick vi ett eget rum, med två sängar ifall ifall jag skulle behöva skrapas och då bli kvar över natten, men vi hade ju hela dagen på oss och första tabletten tog vi ju redan i lördags, så hur lång tid skulle det här behöva ta???

Jag fick börja med att ta fyra cytotec vaginalt, som skulle starta igång sammandragningarna. Om inget sen skulle hända på tre timmar fick vi ta en ny dos. Inget hände, förutom att jag fick frossa och värk. Mot värken fick jag morfin inntravenöst, (som de försökte sätta fem gånger innan de tillslut lyckades)

Sen hjälpte det inte med bara morfin så jag fick TENS, (dvs små plattor på magen och ryggen som ger ens egna nerver en svag ofarlig ström, den stimulerar och aktiverar kroppens egna smärtlindringssystem genom att aktivera berörningsnerver el muskelnerver.) jag började använda den på steg 25 men gick snabbt upp till maxdos på 50, så det vibrerade skönt här i sängen;) Jag hade det även varmt och skönt tack vare en värmekudde...

Helt plötsligt kom kuratorn förbi och undrade om vi hade tid, vi pratade eller rättare sagt jag pratade som bara den, jag förstod att jag hade ett stort behov av detta. Det var inte bara jobbigt att förlora vårt efterlängtade barn, utan också att förlora sin identitet, både att jag äntligen var gravid, men jag har även en fin vän som är gravid just nu, och vi har båda kämpat väldigt länge och nu hade ödet gjort att vi skulle få dela på den här lyckan tillsammans hon och jag...av detta uppstod också en stor tomhet. Det skulle även bli en tomhet av allt det kroppsliga som har satt igång, jag skulle helt plötsligt inte vara gravid längre, mina hormoner skulle bara stängas av och jag skulle falla...

Jag föreställde mig att det skulle bli en stor tomhet av det jag och min man har byggt upp, vi har nämligen inför varje ny vecka vi gått in i så har vi läst tillsammans vad som utvecklas på barnet och vad som händer för mig/ oss. Sist men inte minst har det rivit upp en stor sorg hos mig eftersom min biologiska mamma är död och levde ett väldigt hårt liv så har min egen graviditet blivit så stor och viktig för mig. 

Mycket känslor- inte bara pga alla hormoner som spökar!

Vi frågade även kuratorn om hon visste när vi skulle få veta könet på vårt barn, hon sa att hon trodde att hon kunde kolla upp det genast efter torsdagens provsvar, mycket riktigt fem minuter senare kom hon in och meddelade att det var en flicka- Just vad jag har kännt på mig sen ultraljudet i vecka 7- åhh våran efterlängtade lilla flicka. Nu blev det jobbigt kan jag säga, det blev mer definitivt nu när vi fick veta. 

Klockan blev 11 och inget hade hänt så jag fick ta en ny dos med cytotec, sen försökte de som nästa åtgärd mot min smärta Paracervikalblockad (PCB) kallas också livmoderhalsbedövning, läggs på flera olika ställen runt  livmorderstapp och som blockerar smärtimpulserna till hjärnan. Tyvärr var den i mitt fall svår att sätta, barnmorskan kände ett starkt tryck ovanifrån, och sa att nu dröjer det nog inte länge...

Klockan två var det dax för den tredje dosen cytotec, vilket gjorde att vattnet gick en halvtimme senare. Vid det här laget hade jag fått så mycket morfin att jag inte kunde stå på benen, så jag vägrade att gå upp på toa och försöka "gå på toa" kändes ovärdigt att få barnet där, så istället fick jag smidig som ett kassaskåp ta mig över på alla fyra i sängen och krysta. 

Jag kämpade på och vet ni klockan 15.10 kom vår lilla dotter ut. Jag hann och se henne innan de tog ut henne, hon låg där i fosterställning helt blodig visserligen men ändå...

Jag kämpade lite till med att försöka få ut moderkakan också men det gick bara inte. Plan B tog över, de körde iväg med mig till ett rum med en gynstol. När jag väl låg i den och läkaren försökte plocka ut moderkakan blev det blodbad, på golvet på sköterskan och på läkaren... sen fick hon tillslut ut en stor bit av moderkakan- fyy så den såg ut. Tyvärr blev det ett par småbitar kvar, så de beslutade sig för att jag behövde åka ner på operation också för att skrapas. Nu var klockan ca 16, och innan vår tur kom att få komma ner på operationen skulle klockan hinna bli 24!!!!

Vad pysslade vi då med under tiden? - jo jag fick en sån otrolig klåda över HELA kroppen, jag provade att duscha, min man hjälpte mig att smörja in hela kroppen med en svalkande kräm, jag fick histamintabletter, sen fick jag det intravenöst, ingenting hjälpte!!!! De förstod inte vad som orsakat all denna klåda, för som jag rev mig sönder och samman...

Väl nere på operationsalen, så fick jag lite skön lustgas och sömnmedel sen fick jag äntligen koppla av lite. Ett problem som uppstått under kvällen/ natten var också att min blåsa inte tömde sig, så de fick tömma mig flera gånger på urin. De tre första gångerna hade jag runt 400 ml i blåsan trots att jag ändå försökt kissa lite, och nere på operationen hade jag nästan en liter i blåsan. 

När jag sen vaknade upp, efteråt, så kom ett par sköterskor och bytte rent på mig så jag slapp och åka iväg helt nerblodad. Men ingen sa någonting om hur operationen hade gått, eller frågade hur jag mådde. Jag skulle bara iväg. Klockan var nu 01.45, när jag kom upp på mitt rum igen, och jag var sååå hungrig, allt jag hade ätit sen fem i morses var en liten smörgås, ett äpple och en liten yoghurt men sen hade jag ju säkert spytt minst 10 gånger under dagen så gissa om min mage ekade tomt nu??

En gullig sköterska fixade lite mat åt mig, så där satt jag sen klockan två på natten och åt vegetarisk köttfärssås och pasta med två knäckebröd och tre glas mjölk!!!

Nu var vi redo att möta vår dotter, sköterskan hämtade henne. Hon såg så fridfull ut där låg hon 14 cm lång och inbäddad i en vit handduk. Vi höll henne i våra händer och kunde själva tydligt se att hon hade svåra skador....

Bild lånad från pintarest.

Det kändes overkligt, och som ett definitivt slut på hela denna långa resa, som började i december. Och ett slut på denna mardrömslånga grymma dag som vi just hade upplevt. Jag önskar att ingen ska behöva få uppleva detta, att få föda fram sitt döda barn och hålla det i sina händer- det är mer än vad vi är skapta för. Vi hade lika gärna kunnat fått ett dödsbesked....

Trots vad jag just sett föll jag utmattad ihop och lyckades sova ett par timmar, jag hade en hel del mardrömmar under natten men det hade jag räknat med.

Jag vaknade och kände att klådan var kvar- inte lika hysterisk men tillräckligt för att vara jobbigt, så mot den får jag fortsätta att äta tavigyl, men den har knappt någon effekt....

Personalen är fortfarande oroliga för min blåsa och man vet inte varför jag inte kan tömma den själv, (efter att jag hade kissat nu på morgonen tex- nästan 800 ml var det ändå lite över 300 ml kvar när de efteråt scannade blåsan.) 

Läkaren som var uppe här nu på morgonen och bekräftade att det var rätt val att skrapa för det hade fått ut en del rester. Men att det här med att jag inte tömmer blåsan, måste jag få bukt på innan jag åker hem. Så nu ska jag pyssla med att dricka och tömma blåsan, jag får inte ha över 200 ml kvar i blåsan efter jag tömt den, för då sätter de en kateter som jag måste ha med mig hem i två- tre dagar!!!!! NEJ tack....

Håll tummarna för mig!

Kärlek till er

♥

Johanna