tisdag, maj 01, 2012

Fött fram mitt döda barn...

I går var det alltså måndag, många firade kanske Valborgsmässoafton, vi tog våra sista krafter och begav oss till sjukhuset....
Ja det var med riktigt tunga steg som vi gjorde entre på gynavdelningen, jag spydde av nervositet fyra gånger på vägen...
När klockan var 7.30 fick vi ett eget rum, med två sängar ifall ifall jag skulle behöva skrapas och då bli kvar över natten, men vi hade ju hela dagen på oss och första tabletten tog vi ju redan i lördags, så hur lång tid skulle det här behöva ta???
Jag fick börja med att ta fyra cytotec vaginalt, som skulle starta igång sammandragningarna. Om inget sen skulle hända på tre timmar fick vi ta en ny dos. Inget hände, förutom att jag fick frossa och värk. Mot värken fick jag morfin inntravenöst, (som de försökte sätta fem gånger innan de tillslut lyckades)
Sen hjälpte det inte med bara morfin så jag fick TENS, (dvs små plattor på magen och ryggen som ger ens egna nerver en svag ofarlig ström, den stimulerar och aktiverar kroppens egna smärtlindringssystem genom att aktivera berörningsnerver el muskelnerver.) jag började använda den på steg 25 men gick snabbt upp till maxdos på 50, så det vibrerade skönt här i sängen;) Jag hade det även varmt och skönt tack vare en värmekudde...
Helt plötsligt kom kuratorn förbi och undrade om vi hade tid, vi pratade eller rättare sagt jag pratade som bara den, jag förstod att jag hade ett stort behov av detta. Det var inte bara jobbigt att förlora vårt efterlängtade barn, utan också att förlora sin identitet, både att jag äntligen var gravid, men jag har även en fin vän som är gravid just nu, och vi har båda kämpat väldigt länge och nu hade ödet gjort att vi skulle få dela på den här lyckan tillsammans hon och jag...av detta uppstod också en stor tomhet. Det skulle även bli en tomhet av allt det kroppsliga som har satt igång, jag skulle helt plötsligt inte vara gravid längre, mina hormoner skulle bara stängas av och jag skulle falla...
Jag föreställde mig att det skulle bli en stor tomhet av det jag och min man har byggt upp, vi har nämligen inför varje ny vecka vi gått in i så har vi läst tillsammans vad som utvecklas på barnet och vad som händer för mig/ oss. Sist men inte minst har det rivit upp en stor sorg hos mig eftersom min biologiska mamma är död och levde ett väldigt hårt liv så har min egen graviditet blivit så stor och viktig för mig. 
Mycket känslor- inte bara pga alla hormoner som spökar!
Vi frågade även kuratorn om hon visste när vi skulle få veta könet på vårt barn, hon sa att hon trodde att hon kunde kolla upp det genast efter torsdagens provsvar, mycket riktigt fem minuter senare kom hon in och meddelade att det var en flicka- Just vad jag har kännt på mig sen ultraljudet i vecka 7- åhh våran efterlängtade lilla flicka. Nu blev det jobbigt kan jag säga, det blev mer definitivt nu när vi fick veta. 

Klockan blev 11 och inget hade hänt så jag fick ta en ny dos med cytotec, sen försökte de som nästa åtgärd mot min smärta Paracervikalblockad (PCB) kallas också livmoderhalsbedövning, läggs på flera olika ställen runt  livmorderstapp och som blockerar smärtimpulserna till hjärnan. Tyvärr var den i mitt fall svår att sätta, barnmorskan kände ett starkt tryck ovanifrån, och sa att nu dröjer det nog inte länge...
Klockan två var det dax för den tredje dosen cytotec, vilket gjorde att vattnet gick en halvtimme senare. Vid det här laget hade jag fått så mycket morfin att jag inte kunde stå på benen, så jag vägrade att gå upp på toa och försöka "gå på toa" kändes ovärdigt att få barnet där, så istället fick jag smidig som ett kassaskåp ta mig över på alla fyra i sängen och krysta. 
Jag kämpade på och vet ni klockan 15.10 kom vår lilla dotter ut. Jag hann och se henne innan de tog ut henne, hon låg där i fosterställning helt blodig visserligen men ändå...
Jag kämpade lite till med att försöka få ut moderkakan också men det gick bara inte. Plan B tog över, de körde iväg med mig till ett rum med en gynstol. När jag väl låg i den och läkaren försökte plocka ut moderkakan blev det blodbad, på golvet på sköterskan och på läkaren... sen fick hon tillslut ut en stor bit av moderkakan- fyy så den såg ut. Tyvärr blev det ett par småbitar kvar, så de beslutade sig för att jag behövde åka ner på operation också för att skrapas. Nu var klockan ca 16, och innan vår tur kom att få komma ner på operationen skulle klockan hinna bli 24!!!!
Vad pysslade vi då med under tiden? - jo jag fick en sån otrolig klåda över HELA kroppen, jag provade att duscha, min man hjälpte mig att smörja in hela kroppen med en svalkande kräm, jag fick histamintabletter, sen fick jag det intravenöst, ingenting hjälpte!!!! De förstod inte vad som orsakat all denna klåda, för som jag rev mig sönder och samman...
Väl nere på operationsalen, så fick jag lite skön lustgas och sömnmedel sen fick jag äntligen koppla av lite. Ett problem som uppstått under kvällen/ natten var också att min blåsa inte tömde sig, så de fick tömma mig flera gånger på urin. De tre första gångerna hade jag runt 400 ml i blåsan trots att jag ändå försökt kissa lite, och nere på operationen hade jag nästan en liter i blåsan. 
När jag sen vaknade upp, efteråt, så kom ett par sköterskor och bytte rent på mig så jag slapp och åka iväg helt nerblodad. Men ingen sa någonting om hur operationen hade gått, eller frågade hur jag mådde. Jag skulle bara iväg. Klockan var nu 01.45, när jag kom upp på mitt rum igen, och jag var sååå hungrig, allt jag hade ätit sen fem i morses var en liten smörgås, ett äpple och en liten yoghurt men sen hade jag ju säkert spytt minst 10 gånger under dagen så gissa om min mage ekade tomt nu??
En gullig sköterska fixade lite mat åt mig, så där satt jag sen klockan två på natten och åt vegetarisk köttfärssås och pasta med två knäckebröd och tre glas mjölk!!!
Nu var vi redo att möta vår dotter, sköterskan hämtade henne. Hon såg så fridfull ut där låg hon 14 cm lång och inbäddad i en vit handduk. Vi höll henne i våra händer och kunde själva tydligt se att hon hade svåra skador....
Bild lånad från pintarest.
Det kändes overkligt, och som ett definitivt slut på hela denna långa resa, som började i december. Och ett slut på denna mardrömslånga grymma dag som vi just hade upplevt. Jag önskar att ingen ska behöva få uppleva detta, att få föda fram sitt döda barn och hålla det i sina händer- det är mer än vad vi är skapta för. Vi hade lika gärna kunnat fått ett dödsbesked....
Trots vad jag just sett föll jag utmattad ihop och lyckades sova ett par timmar, jag hade en hel del mardrömmar under natten men det hade jag räknat med.
Jag vaknade och kände att klådan var kvar- inte lika hysterisk men tillräckligt för att vara jobbigt, så mot den får jag fortsätta att äta tavigyl, men den har knappt någon effekt....
Personalen är fortfarande oroliga för min blåsa och man vet inte varför jag inte kan tömma den själv, (efter att jag hade kissat nu på morgonen tex- nästan 800 ml var det ändå lite över 300 ml kvar när de efteråt scannade blåsan.) 
Läkaren som var uppe här nu på morgonen och bekräftade att det var rätt val att skrapa för det hade fått ut en del rester. Men att det här med att jag inte tömmer blåsan, måste jag få bukt på innan jag åker hem. Så nu ska jag pyssla med att dricka och tömma blåsan, jag får inte ha över 200 ml kvar i blåsan efter jag tömt den, för då sätter de en kateter som jag måste ha med mig hem i två- tre dagar!!!!! NEJ tack....
Håll tummarna för mig!
Kärlek till er
Johanna

62 kommentarer:

  1. Johanna... Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att läsa dina ord.... Och då läser jag bara dina ord....jag upplever inte det ni upplever...
    Gumman, ta hand om dig och er! Tänker på er hela tiden!

    SvaraRadera
  2. Hej !
    Johanna känner så med er!
    Tänker och ber för er!
    Det ni har upplevt önskar man att ingen skulle
    Behöva gå igenom!
    Det var så fint att få läsa om mötet med er
    Lilla dotter!
    Stor kram Anna

    SvaraRadera
  3. Kära Johanna!

    Jag har verkligen tänkt på er denna helg! Allt jag har läst här har verkligen berört mig! Du skriver så målande fint här på bloggen så det känns nästan som vi kände er lilla fina tjej!


    Känner för er!
    Stora kramar ♥CC♥

    SvaraRadera
  4. Jag sänder alla styrke kramar som finns i hela värden till er båda .
    kram.

    SvaraRadera
  5. Jag blir bara så himla ledsen över att läsa vad du/ni fått gå igenom. Det låter alldeles fruktansvärt och grymt... Sitter här och blir alldeles tagen av vad som hänt er. Jag håller nu tummarna för att det ska bli bra med din blåsa så att du får åka hem i lugn och ro. Sänder massor med styrkekramar till er båda.

    Kraaaaaaaaaaaaaaaam aka

    SvaraRadera
  6. Åhhh Johanna fina fina Johanna skickar en varm innerlig kram från din bloggvän i Hjo Sofia

    SvaraRadera
  7. Det går inte att föreställa sig det ni varit med om, jag ryser här jag sitter och jag läser och läser och beundrar dig nåt kolossalt att du orkar vara så öppen och berätta allt. Det är nog en väldigt bra medicin.
    Jag får nästan frossbrytningar när jag läser att ni fick hålla den lilla flickan. Tänk ändå, hon får ett gott liv där hon är nu.
    Och nu hoppas jag verkligen att ni båda kan hämta er från detta och återgå till någon slags normal tillvaro och att du kan få igång blåsan.
    Så duktiga ni har varit och är båda två!
    Den största kramen
    Agneta

    SvaraRadera
  8. Många styrkekramar till er båda två vill ga ge er.
    Kram Mamma C

    SvaraRadera
  9. Hej igen! Måste nog maila dig någon dag och berätta om min nästan identiska upplevelse, när vår DOTTER föddes...
    Allt kommer tillbaka och jag vet hur du/ni mår.
    Kram

    SvaraRadera
  10. Så ledsen jag blir för er skull, kram och tänker på er!

    SvaraRadera
  11. Tenker masse på dere

    klem fra Heidi

    SvaraRadera
  12. Lite stum är jag efter att ha läst din berättelse. Hittar inga passande ord att skriva.
    Inte mer än KRAM

    SvaraRadera
  13. Tänker på er........kramar Therese

    SvaraRadera
  14. Johanna, en sådan fruktansvärd upplevelse ni gått igenom...har inga ord att uttrycka min sorg för
    er bägge.

    Varma kramar åsa

    SvaraRadera
  15. Jag skickar er massor med styrkekramar, ni har funnits med mig i minna tankar i helgen.

    Kram Åse

    SvaraRadera
  16. KÄRLEK till dig, är det jag som skall säga.. din ord gör ont i min själ, men om man genom att skriva till dig stöttar dig i din sorg, så hoppas jag att jag kan stötta dig..

    många kramar..

    Elisabeth i V-by

    SvaraRadera
  17. Åh, jag känner så med er ! Så jobbigt och hemskt. Jag önskar av hela mitt hjärta att ni en dag kommer att få känna glädjen över ett barn !!

    Många, många kramar
    Anci

    SvaraRadera
  18. Ja herregud säger jag och jag är inte det minsta religiös....himmel och sen detta helvete.....fattar inte hur mycket ni ska klara av....hoppas att ni får hjälp att bearbeta allt elende....det gör ont att läsa. Kram Mona

    SvaraRadera
  19. Ja herregud säger jag och jag är inte det minsta religiös....himmel och sen detta helvete.....fattar inte hur mycket ni ska klara av....hoppas att ni får hjälp att bearbeta allt elende....det gör ont att läsa. Kram Mona

    SvaraRadera
  20. Kära vän... tänker massor på dig. Jag hoppas att du/ni verkligen får den hjälp ni behöver och vill. Tänk på dig själv och ta hand om dig nu... finns inget viktigare. Många Varma Kramar

    SvaraRadera
  21. Din grymma historia berör .Hoppas du kan komma igång igen o din kropp kommer igång normalt .Skönt att du kan prata om det här det är nog lättare då .Styrkekramar till dig ,Nette

    SvaraRadera
  22. Det finns knappt ord, det ni varit med om är så stort och otroligt sorgligt! Hoppas ni får tid att bearbeta allt det ni är och har varit med om!
    Hoppas du snart får komma hem igen, många kramar Marie-Louise

    SvaraRadera
  23. Massor med kramar

    SvaraRadera
  24. Men du älskade människa... Mina tankar går till dig och din man. Saknar ord, men vill att du ska veta att jag läser, känner, lider och tänker på er.

    En stor kram till dig och här hålls tummarna på att du slipper ta med dig en kateter hem...

    Många tankar.

    SvaraRadera
  25. Jessica, Kylle1 maj 2012 19:00

    Stackars hjärta, tycker så synd om er. Står här med mamma o Pappa och läser. Svider i hela magen att vi inte kan va hos er. Massor av kärlek till er. Älskar er, kram från er familj i malmö och Billesholm

    SvaraRadera
  26. Blir så ledsen när jag läser vad ni har gått igenom. Så fruktansvärt att ni har mist er lilla efterlängtade flicka. Tänker på er och er stora sorg!

    Många kramar
    Elisabet

    SvaraRadera
  27. Tänker på dig, känner med dig i allt detta fruktansvärda som ni har gått igenom, kramar

    SvaraRadera
  28. Skickar massor med kramar!
    Jenny

    SvaraRadera
  29. jag skickar verkligen tusen kramar till er ..så stark du varit ..inte roligt att gå igenom ..Det låter nästan som om du fick en allergisk reaktion också ..jag har också allergi ..så jag vet att när man tagit den starka medecinen så får man starka biverkningar ..blir helt klubbad efteråt ! ta hand om dig nu ! kram jeanette

    SvaraRadera
  30. Mitt hjärta värker för dig och din make! Vilka fruktansvärda upplevelser ni har varit tvunga att ta er igenom! Självklart håller jag mina tummar för dig och ditt tillfrisknande!
    Vad gäller din klåda; när jag, min syster och min mamma var gravida hade vi en vansinnig klåda som man då trodde berodde på en överbelastad lever...
    Tänker och känner med dig! Kramar i massor, Marita

    SvaraRadera
  31. du fina lilla johannagums, tänker sååååå på er, all kärlek till dig och din make, varmvarmkram lotten

    SvaraRadera
  32. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men de enda spontana som känns riktigt rätt är

    KRAM!!!!

    SvaraRadera
  33. kjære kjære Johanna og mannen din.
    jeg gråter her jeg sitter.
    i medkjensle for tapet av barnet som dere ventet slik på.
    Jeg sendere dere alt jeg kan av god energi og styrke så at dere skal klara av den tiden som ligger framfor er. Love is all around you!
    Og dere vil få deres barn - et helt friskt et - om et tag. Det er jeg sikker på.

    stor klem fra
    Åpent^hus

    SvaraRadera
  34. Det måste vara den värsta dagen någon kan uppleva! Vi tänker på er! kram från oss

    SvaraRadera
  35. Johanna, det finns inga ord och jag kan inte ens föreställa mig hur du känner, tänker på dig.
    Kram Malin

    SvaraRadera
  36. Vilken dag och vilken tid som väntar! Jag önskar er det allra bästa av allt! Ni är starka individer fastän ni går igenom helvetet och tillbaka. Stora stora kramar till er!

    SvaraRadera
  37. Jag håller alla tummar jag kan. Inte bara för att du ska bli bra igen och att ni tar er igenom denna mardröm, men också att ni får ert efterlängtade barn.

    Många kramar!

    SvaraRadera
  38. Så strongt att orka skriva om detta. Jag har varit med om nästan samma sak och vet hur jobbigt det är. Styrkekramar från mig.. Kram Pia

    SvaraRadera
  39. Så godt det er at du orker skrive om dette Johanna....jeg har virkelig blitt grepet av den tøffe situasjonen du er i og føler så inderlig med deg!Dere må ha hatt et par grusomme dager nå etter helgen også....selv kan jeg kjenne meg litt igjen siden jeg hadde en spontanabort for tre år siden,vår lille engel skulle hatt bursdag 10. Januar!!! Min baby var 14 uker,og helt perfekt med de minste tær og fingre...helt utrolig!!Men...jeg hadde fått to velskaptebarn fra før,og dermed ble på en måte ikke sorgen så stor...høres det fælt ut?Det jeg mener er at det hadde vært mye verre om jeg ikke hadde hatt barn fra før...dette barnet var like ønsket som mine to tidligere,og jeg kjempet girkelig lenge for å få samboer med på å lage baby.Min største sorg nå er at han etter dette ikke engang prøver...jeg har maaaange netter jeg gråter og gråter på grunn av dette....for jeg synes virkelig vi kan prøve på igjen når det gikk galt sist.Tiden begynner også å renne ut for meg...dette er en skuffelse og sorg jeg tar med meg i graven og jeg virkelig lider av denne situasjonen....og når jeg da tenker på deg Johanna og hvilken sorg dere må ha...så er den nesten ikke til å bære!!!! Jeg håper på et underverk for dere,at det kanskje snart kan lykkes med et nytt forsøk når dere er klare hvis dere vil !!Ikke gi opp! Mange gode klemmer til deg flinke,tapre Johanna!!!!!
    Tove:)

    SvaraRadera
  40. Jag beundrar dig för all din styrka och att du orkar dela din upplevelse med oss.
    Saknar ord....har en stor klump i halsen och tårar i ögonen.
    KRAM! ♥

    SvaraRadera
  41. Finaste du, vad stark du är som skriver om detta. Jag kan omöjligt förstå vad du går igenom även om jag kan föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara.
    All min kärlek till dig!!
    Jannike

    SvaraRadera
  42. Sorgligt avslut på er resa. Ta väl hand om er nu så att ni återfår hälsa och ork igen. Finns nästan inga ord för att trösta mer än att vi tänker på er. Det gör ju så ont, kommer ihåg min egen smärta. På något sätt har dock denna sorg förändrats med tiden. Från gränslös och så ofantligt stor, till mer inlindad och mildare. Sorgetiden är viktig! Låt ingen annan bestämma hur, eller hur länge ni ska sörja. Finns inga rätt eller fel här! Det är er sorg och förlust, och den bestämmer ni själva över. Minns själv att en del hade svårt att hantera vår situation. Fick en del konstiga kommentarer efteråt pga av detta tror jag. Lite klumpiga och smått hjärtlösa. Hade även svårt att se barnvagnar o småbarn en lång tid efteråt. Inte så roligt när min mans yngsta syster föddes ungefär samtidigt. Men det gick till slut fastän jag då inte kunde tro det. (Tips,jag är efter min cancerbeh överkänslig mot morfin och måste alltid ta morfinet o Tavigylen samtidigt. Annars kliar jag mig sönder o samman. Klåda är även en vanlig stressreaktion) Många styrkekramar

    SvaraRadera
  43. Jag håller tummen och skickar en tanke till er. Kramar Linda

    SvaraRadera
  44. Jag ryser....
    Vårt barn var oxå en liten flicka...

    Vi planterade ett träd i trädgården som minne & hade en fin stund. Kanske något för Er att tänka på.
    Måste säga att du är otroligt stark som orkar berätta & dela med Dig av detta. Själv var jag i ett vakum...

    De varmaste av styrkekramar Malin

    SvaraRadera
  45. Hej Johanna!

    Jag kan inte föreställa mig hur nihar haft det. Jag svimmade nästan när jag läste ditt inlägg. Alla styrkekramar till er!

    SvaraRadera
  46. Åhhh, Johanna....jag bara gråter...vill egentligen inte skriva här. Du får gärna ringa mig när du har ork. Jag vill inte tränga mig på.
    KRAM!

    SvaraRadera
  47. Hej Johanna !

    Oj så mycket ni har gått genom.
    Så fruktansvärt ! Det finns inga ord....skänker massa sryrke kramar till er nu och även framöver.

    Det här är hemsk att behöva genom gå...allt aom ni har gjort.
    Trotts att jag är 4 barns mamma så vet jag en del hur du känner dig....den stressen om att försöka få barn,glädjen att lyckas och sen kännslan att behöva förlora...
    Dock behövde jag aldrig föda fram men ett missfall var jobbigt med...vi har kämapt för varje barn ...

    Nu önskar jag verkligen verkligen att allt kommer gå bra ! Att ni inte behöver genomgå mer komplikationer.
    Ert lilla flickebarn ! :( man ryser och gråter det som ni har behövt genom gå....

    Men du och ni finns i tankarna Johanna !
    Massa styrke kramar i ert sorgarbete och att orka gå vidare !
    Låt den tar den tiden som det tar... tar hand dom er ! Med varmaste kramar Sirpa

    SvaraRadera
  48. Ja du kära vännen, håller med dig att ingen är skapt för att gå igenom detta!!!
    Fortsätter att be för dig och din man! Det är det jag känner till som hjälper när det är nöd!
    STORA STORA KRAMAR
    Sofia

    SvaraRadera
  49. Men fina fina du! Jag förstår verkligen att du går igenom ngot fruktansvärt just nu. Det värker i mitt hjärta och jag sitter med tårar i ögonen i soffan och vet inte vad jag ska ta mig till. Ibland är livet så orättvist och tyvärr har man inte alltid något val. Hjärtat går sönder och en liten bit försvinner, men det läker. Jag vet att det läker. Tiden, kärlek och omtanke från vänner och familj kommer att ta er igenom detta.

    All kärlek och omtanke till er!

    Kram Mary

    SvaraRadera
  50. gråter samtidigt som jag läser det du skriver! alla tankar till er kram

    SvaraRadera
  51. Kram <3 Hittar inga andra ord men känner och tänker på er!

    SvaraRadera
  52. Johanna! Jag har inte velat skriva något todigare då jag befinner mig i bebisbubblan, men nu kan jag inte låta bli längre. Så enormt starkt att du skriver om detta och jag lider så oerhört med dig! Livet är banemej inte ett dugg rättvist.
    All kärlek till dig och dina nära. Tänker på dig och sörjer med dig. Stor kram

    SvaraRadera
  53. Fantastiskt att du skriver om detta. Jag beklagar så er lilla flicka. All styrka till er.

    SvaraRadera
  54. Så fint att du delar med dig av allt detta! Man gråter oavbrutet för man känner sådan EMPATI! Även om det känns helt olustigt det du gått igenom så ska du veta att det är sant som de säger att det verkligen är det bästa för kvinnan. Ni har fått se och hålla i eran fina lilla flicka ni fick en chans mitt i allt kaos att se att hon var chanslös. Nu hoppas vi alla att du ska återhämta dig kroppsligt och mentalt hade jag gjort precis som du lika bra att alla får veta så hoppas man att vi alla kan hjälpa dig igenom detta och så småningom våga hoppas att få bli mamma en dag på ett eller annat sätt. Många vara
    Kramar Ann i klassen

    SvaraRadera
  55. Åhhh fina fina Johanna. Jag har inte ord att uttrycka mig känner jag. Jag känner mig så ledsen, sorgsen och förtvivlad av att läsa vad du varit med om. Ibland förstår man ingenting. Hur kan livet vara så här? Jag kan inte föreställa mig något grymmare än vad ni gått igenom. Jag sänder över all min kärlek till er och 1000 varma kramar! Kram Jenny

    SvaraRadera
  56. Mit hjerte græder for jer. Hvor er du modig at skrive om det. Så åbent og sårbart.
    Tak for dine bekendelser. God bedring til dig <3

    Kram Birgitte

    SvaraRadera
  57. Stark läsning, att ta del i eran smärta o det innersta av tankar.

    Kramar o tankar till er från mig!

    Klem Anna

    SvaraRadera
  58. beklagar sorgen efter eran dotter är hemskt det ni gått genom vet hur det är efter en sen abort likadant som du födde våran pojk som var helt perfekt utanför med så sönder inne i v 18+

    Du skriver så fint o vacker hela din berättelse jättefint.

    Beklagar sorgen..

    SvaraRadera
  59. Vad ska jag skriva.

    Detta är ju nyligen, har jag missat det.

    Vemod känner jag.

    Känner en annan som varit med om samma.Hon hade en dotter innan det som dog var en pojke,fullgånget,skulle gå in i sjätte månaden. Efter har hon fött två tjejer till.

    Hoppas Du mår bättre nu efter allt hemskt Du och Din man fått uppleva.

    Kram Mi

    SvaraRadera