Barnmisshandel

I går var det vår sista lektion för den här terminen,

 den fylldes med ett väldigt tungt, 

men oerhört viktigt ämne

nämligen barnmisshandel...

Vi hade en fantastisk föreläsare från MIO gruppen, 

som fick tre timmar att flyga iväg.

Ämnet i sig är ju oerhört tungt, men med hennes 

viktiga faktabaserade upplägg blandat med

verkliga händelser som förstärktes av både 

"hemska" röntgenbilder och foton, 

var det inte så konstigt att det blev starkt. 

Mina tårar rann, dels för att fallen var så starka,

men oxå av att hon blottade verkligheten 

som vi faktiskt lever i. Det finns föräldrar

 där ute som i mina ögon är 

världens mest lyckligt lottade 

som har lyckats med det största här i livet-

att få barn, så när jag nu sitter där och hon drar 

upprepade fall om föräldrar som själva skadat

 sina barn svårt, men blånekar, ljuger 

och förvrider hur allt har gått till för att rädda

 sitt eget skinn,

(och i många fall har mage att lägga all tyngd och skam 

på det utsatta barnet eller på deras syskon) 

blir jag så klart förtvivlad.... 

Hur kan man?!?!.

 Ett fall handlade om en mamma som kom in

 panikslagen med sitt tröstlösa barn, 

barnet blödde en massa från munnen och mamman 

berättade att flickan just börjat lära sig att gå 

och hade nu lyckats slå i hakan i vardagsrumsbordet 

och att barnets tänder då hade gjort ett stort hack i tungan.

 Ok, allt lät ju rimligt och de tog så klart hand om barnet, 

och efter ett tag så slutar det att blöda.

 Då ser läkaren att det är ett stort snitt i tungan, (vi får se bild)

 och börjar ana oråd och tittar 

 i flickans mun- det finns ju inga tänder. 

Så man konfronterar mamman och säger 

att barnet har ju inga tänder, varpå mamman 

bryter ihop och säger att hela mitt liv 

har fallit samman, min man har lämnat mig, 

jag har blivit av med jobbet och barnet bara skrek 

så jag stoppade en kniv i munnen på henne. 

Förstår ni hur det högg till i magen?!?

Jag är kanske extra känslig just nu med 

alla mina hormoner efter att just ha förlorat 

vår egna dotter, men den här verkligheten kan aldrig bli vacker. 

Så klart att jag förstår att "dessa föräldrar" som utför 

sexuella övergrepp och liknande är svårt sjuka, 

men barnen är för alltid oskyldigt drabbade....

Efter föreläsningen var jag helt slut, och sååå tagen,

men ändå peppad av vilket viktigt jobb 

alla som jobbar inom vården har

och vilken skillnad vår lilla insats i bland gör. 

Det är ju detta som gör att vi får ny glöd 

och orkar kämpa!

Kram

♥

Johanna