Symbol för evighet

Den runda cirkeln, en symbol för evighet. En evighet är också 

vad det tog att skapa dessa perfekta små barnfötter

och evighet är vad jag lovat dig den dagen vi gifte oss älskling;)

Satt och lekte lite under tiden jag ammade tidigare idag, 

och då hamnade visst vigselringarna på stortån;) 

Kram på er

 och tack för alla gulliga hälsningar i förra inlägget

♥♥♥
Johanna

Vårt efterlängtade barn

Är äntligen här…….

Ni är många som vet att vi kämpat i över 6 år för att få barn, vi har

mötts av så mycket sorg och smärta längst vägen, men nu har vi lyckats

komma hela vägen och vi har lyckats få ett friskt välskapt barn!!!!

Han var beräknad till den 18/2 men datumet passerades och efter våra

tidigare erfarenheter och nu en tuff graviditet, först på gång att få

havandeskapsförgiftning och föda förtidigt, som sen övergick till svår foglossning redan

 från vecka 20 och Capral tunnel syndrom, så berättade de för oss att vi skulle ställa oss in

på att vi inte fick gå över för länge, att man då ville starta igång mig.

Detta oroade mig eftersom jag vet att det kan medföra att mina egna för-

lossningsvärkar avtar, och vilket då kan medföra att det blir en utdragen förlossning

 och då skulle kunna påverka barnet och mig och tillslut leda till kejsarsnitt….

Ja ni hör ju, det kanske låter nojjigt i era öron, men det var avgörande för oss.

På onsdagen startade latensfasen och jag hade rejäla sammandragningar som

övergick i regelbundna värkar på torsdag kväll, vi ringde men de sa sa klart 

att vi skulle avvakta. Svårt det där när det är första gången- själv tycker man ju att 

det redan är igång och man behöver vara på sjukhus;)

Vi kämpade på här hemma men på fredag kväll var det så intensiva värkar

 att min man ringde igen, då hörde de på mig att det var dax att få komma in.

Men då ville inte jag åka in- jag sa till min man att jag kommer säkert

inte vara öppen mer än 4 cm och vi kommer få åka hem igen så vi kan

 lika gärna stanna hemma. Men han stod på sig och vi kom in 02.00 till SöS.

Och de undersökte och konstaterade det jag sagt hemma- öppen 4 cm…

Faan tänkte jag nu skickar de hem oss- för det var fullt på sjukhuset och hade varit 

det sen i tisdags. Men mina värkar var tydligen så starka och intensiva att de ville

 att jag skulle vara kvar. Jag fick lustgas- som hjälpte ett par timmar och tog topparna av smärtorna

 de ville även ge ryggmärgsbedövning men jag sa att vi väntar. Vid klockan 4 spräckte de vattnet,

och då hjälpte inte lustgasen längre, utan då var det bara 100% fokus.

 Jag andades och gick helt in i andningen. 

Vid fem var jag äntligen helt öppen och det kändes som en milstolpe- nu jäklar tänkte jag.

Vid 6.15 började krystvärkarna och vid 6.44 kom han ut- med huvudet och ena armen rakt ut!!!!!

Jag kände mig som en jäkla superkvinna- jag hade gjort det!

Och jag hade lyckats motbevisa läkarna att jag kunde klara detta själv utan hjälp,

och jag hade gjort något jag själv inte kunnat föreställa mig-

jag födde helt naturligt utan någon smärtlindring alls! Vilket inte var något jag strävade efter,

men efteråt kändes så skönt att jag direkt var närvarande även om jag var chockad;)

Efter några timmar förflyttades vi till det nybyggda patienthotellet, superlyxigt

med frukost/lunch och middags buffe, och jättesköna sängar och en barnmorska att bara ringa på.

Vi gjorde läkarundersökning och han fick en OK-stämpel i rumpan så...

efter 48 timmar fick vi åka hem- en overklig känsla, han var inte till låns

han är vår alldeles egna son! Så stort och så överväldigande!

Kram

♥

Johanna

Mamma

Att få ta ordet mamma i sin mun och tänka tanken att någon kommer kalla mig det- magiskt!

Sen det här med inredning och barn- hihi en del tänker nog att det kommer bli

tufft för oss som är vana vid att ha sån ordning här hemma att ställa sig om vid att

ha det så där "småbarnsstökigt"- men det får de tji för om vi bara hade fått välja 

hade vi valt bort att ha det fint här hemma mot massa barnstök för många år sedan.

Men nu gick det inte så lätt att skaffa barn som vi hade trott.

 Så ni kan fethajja att vi är mer än redo NU!!!!!!!

Men sen tror jag oxå att man faktiskt kan ha det ok även med barn i ett hem;)

Det har googlats mycket på barninspiration för att fördriva dagarna här hemma, 

tänk så mycket sött det finns, de här virkade /stickade leksakerna är ju helt bedårande!!!!!

Förvaringskorgar ifrån Strömshaga.

Bilder från Plaza.

Tycker att den här färgskalan är jättefin dov och behaglig,

MEN att så ser inte så många av dagens barnleksaker ut;)

Här kommer det bli färggrannt, plastigt och kitchigt framöver.

Kram

♥

Johanna

Knappt 6 veckor kvar

Hej där alla fina, så var det söndag igen.

I går trodde jag det var trettondagsafton, eftersom det var lördag

men det är visst i dag;) Hihi inget jag brukar fira så jag har tydligen ingen större koll;)

Jag har fortfarande inte plockat undan julsakerna här hemma, men när jag ser den här

bilden så får jag lite vårlust och vill genast sätta igång och rensa.

Men det jag försöker lägga krut på just nu är att göra om vårt gästrum

till barnrum har ju så mycket ideer men har inte ens tömt rummet på de

nuvarande grejerna än, vilket innebär att det är en bra bit kvar;) 

det ska som sagt tömmas, sen målas eller tapetseras om(har inte ens bestämt det)

Sen återstår ju det som jag vill börja med nu- att få inreda och ställa in saker….

Allt känns så overkligt nu är det knappt 6 veckor kvar tills vi äntligen

ska få träffa vårt efterlängtade barn….lite läskigt- vem är det som ligger där inne,

hur ser han/ hon ut…ja frågorna och tankarna är så klart många.

Men störst av allt är ju längtan, vi var på ett ultraljud nu i veckan 

och barnets vikt uppskattades till 2400 gram- för mig som jobbar på NEO

 och är van vid alla pluttiga lite genomskinliga bebisar tycker ju

 redan att vårt barn är STORT och det börjar faktiskt redan bli lite tungt;)

Bild av Fantastic Frank.

Vilken resa det här har varit, lång och full av smärta och motgångar och tårar, 

över 6års kämpande- tänk att den ska sluta i glädje,

jag nyper mig fortfarande i armen och undrar om det är sant.

Men det är faktiskt inte mer än rätt att det är våran tur nu.

Kram

♥

Johanna

Valborg= årsdagen

Tänk att det har gått ett år sedan det

 ofattbara hände-ett helt år av sorg, 

och längtan efter det barn vi aldrig fick.....

Önskar er alla som kikar in

 en riktigt fin Valborg.

Själv ska jag fira den i hop med 

mina fina kollegor på jobbet.

Kram

♥

Johanna

Vårt efterlängtade barn

Tänk vad livet borde sett annorlunda ut just nu, 

idag var du beräknad

vår efterlängtade lilla flicka....

Önskar så att du låg i min famn och var frisk....

Du kommer alltid finnas i våra hjärtan, vår lilla ängladotter.

♥♥♥

Duktig idiot;)

Känns som allt hårt jobb denna sommar, har lönat sig...

Jag berättade ju att jag tog en chansning 

i början av sommaren och begärde

tjänstledigt ifrån mitt ordinarie arbete 

för att prova på ett sommarjobb på

Neonatalenheten på Sachsska barnsjukhuset.

 Jag visste att detta skulle innebära

hårt jobb och många svettiga timmar- och då menar 

jag inte bara för att det är sommar;)

Att bara byta från att ha jobbat inom omsorgen

 i alla år, mestadels med äldre funktionshindrade

 och personer med förvärvade hjärnskador, 

till sjukhusmiljö var helt klart en utmaning!!!!

Jag hade så mycket att lära mig som undersköterskor

 som jobbar på sjukhus redan kan, 

 sen jobbar men även med en speciell omvårdnadsfilosofi
 inom neo, så jag har fått krypa till korset många gånger

 och bett om hjälp och förklarat att det här

 behöver jag lära mig....

Att vistas bland små -alldeles för tidigt födda 

med sina oftast ledsna föräldrar innebar

ju en hel del påfrestningar för mig vad det gäller 

min mentala hälsa oxå. Jag oroade mig en del innan

för hur jag skulle reagera, skulle jag bryta ihop

 pga vad vi nyligen själva varit med om???

Men vet ni, jag har faktiskt kunnat använda 

mitt eget tragiska livsöde till något fint, jag tror att det

 gör mig/ kommer att göra mig till en mer ödmjuk 
och förstående personal, inför vad dessa föräldrar 

kämpar med, förstår ni vad jag menar? 

Men sen ska jag inte sticka under stolen med

 att det har knutit sig många gånger i magen

 och tårarna har tryckt på....

men nu har jag alltså varit en duktig idiot;) 

för jag har fått flera positiva kommentarer 

av både kollegor och cheferna,men även att jag var omtyckt av föräldrarna 

(detta har jag svårt att ta åt mig, men jag jobbar på detta) 

Min chef sa bland annat att några hade sagt att de är dumma

 om de inte ger mig en tjänst, att det skulle bli en förlust...hihi 

(skäms lite nu när jag berättar detta)

men nu försöker jag sträcka på mig och ta åt mig lite,

för idag tackade jag ja till ett helt års fortsatt vikariat;)

Kram från en glad

Johanna
♥

Njutbar blogg???

Jag är hemskt ledsen, att detta inte är vad jag har lovat

"en njutbar blogg", där jag gör inlägg om livets alla

tänkbara njutbara ting...

Just nu är det bara inte särskilt njutbart!!!! 

Jag fick vara kvar ett extra dygn på sjukhuset, pga komplikationer.

Nu är vi hemma, men det känns inte ett skvatt bättre för det.

Jag känner mig handlingsförlamad, har ingen ork,
 men samtidigt sugen på att göra om allt!

Möblera om, flytta, skaffa ett nytt liv...

men ingenting orkar jag ta mig för.

Tyvärr fick jag inte i ordning på min blåsa
 innan jag åkte hem så de var tvungna att sätta en kateter,
 som jag nu ska dras med i fyra dygn...
kanske inte hela världen tänker ni. 

Men jag orkade inte med mer motgångar just nu, 

allt jag ville var att få komma hem och få börja läka, 

sörja och bearbeta allt vi varit med om.

Istället är det nu fokus på ännu en medicinsk grej. 

Om ni har haft kateter någon gång så förstår ni hur man känner sig, 
när de skulle sätta denna, efter alla ingrepp de hade gjort 

på mig där ner de senaste dygnen, 
(med tömning av blåsan, skrapning och 

förlossning) så kändes det som att bli våldtagen.

Nåväl jag ska inte älta detta mera nu, det är som det är. 
Och jag hoppas att blåsan får tid att återhämta sig nu
 och att jag blir av med katetern på lördag...

Tack alla fina vänner för

erat stöd, och tack för alla som

sänt oss fina blomsterbud de senaste dagarna!

Jag ska ta bilder på alla fina arrangemang,

men orken finns inte just nu, så så länge får vi 

fortsätta att njuta av att de står här runt omkring i

lägenheten och sprider underbar doft och lyser

upp vår tillvaro!

Bilden här är tagen förra året, men den är bra fin 

den vilda buketten oxå;)

Kram

♥

Johanna

Fött fram mitt döda barn...

I går var det alltså måndag, många firade kanske Valborgsmässoafton, vi tog våra sista krafter och begav oss till sjukhuset....

Ja det var med riktigt tunga steg som vi gjorde entre på gynavdelningen, jag spydde av nervositet fyra gånger på vägen...

När klockan var 7.30 fick vi ett eget rum, med två sängar ifall ifall jag skulle behöva skrapas och då bli kvar över natten, men vi hade ju hela dagen på oss och första tabletten tog vi ju redan i lördags, så hur lång tid skulle det här behöva ta???

Jag fick börja med att ta fyra cytotec vaginalt, som skulle starta igång sammandragningarna. Om inget sen skulle hända på tre timmar fick vi ta en ny dos. Inget hände, förutom att jag fick frossa och värk. Mot värken fick jag morfin inntravenöst, (som de försökte sätta fem gånger innan de tillslut lyckades)

Sen hjälpte det inte med bara morfin så jag fick TENS, (dvs små plattor på magen och ryggen som ger ens egna nerver en svag ofarlig ström, den stimulerar och aktiverar kroppens egna smärtlindringssystem genom att aktivera berörningsnerver el muskelnerver.) jag började använda den på steg 25 men gick snabbt upp till maxdos på 50, så det vibrerade skönt här i sängen;) Jag hade det även varmt och skönt tack vare en värmekudde...

Helt plötsligt kom kuratorn förbi och undrade om vi hade tid, vi pratade eller rättare sagt jag pratade som bara den, jag förstod att jag hade ett stort behov av detta. Det var inte bara jobbigt att förlora vårt efterlängtade barn, utan också att förlora sin identitet, både att jag äntligen var gravid, men jag har även en fin vän som är gravid just nu, och vi har båda kämpat väldigt länge och nu hade ödet gjort att vi skulle få dela på den här lyckan tillsammans hon och jag...av detta uppstod också en stor tomhet. Det skulle även bli en tomhet av allt det kroppsliga som har satt igång, jag skulle helt plötsligt inte vara gravid längre, mina hormoner skulle bara stängas av och jag skulle falla...

Jag föreställde mig att det skulle bli en stor tomhet av det jag och min man har byggt upp, vi har nämligen inför varje ny vecka vi gått in i så har vi läst tillsammans vad som utvecklas på barnet och vad som händer för mig/ oss. Sist men inte minst har det rivit upp en stor sorg hos mig eftersom min biologiska mamma är död och levde ett väldigt hårt liv så har min egen graviditet blivit så stor och viktig för mig. 

Mycket känslor- inte bara pga alla hormoner som spökar!

Vi frågade även kuratorn om hon visste när vi skulle få veta könet på vårt barn, hon sa att hon trodde att hon kunde kolla upp det genast efter torsdagens provsvar, mycket riktigt fem minuter senare kom hon in och meddelade att det var en flicka- Just vad jag har kännt på mig sen ultraljudet i vecka 7- åhh våran efterlängtade lilla flicka. Nu blev det jobbigt kan jag säga, det blev mer definitivt nu när vi fick veta. 

Klockan blev 11 och inget hade hänt så jag fick ta en ny dos med cytotec, sen försökte de som nästa åtgärd mot min smärta Paracervikalblockad (PCB) kallas också livmoderhalsbedövning, läggs på flera olika ställen runt  livmorderstapp och som blockerar smärtimpulserna till hjärnan. Tyvärr var den i mitt fall svår att sätta, barnmorskan kände ett starkt tryck ovanifrån, och sa att nu dröjer det nog inte länge...

Klockan två var det dax för den tredje dosen cytotec, vilket gjorde att vattnet gick en halvtimme senare. Vid det här laget hade jag fått så mycket morfin att jag inte kunde stå på benen, så jag vägrade att gå upp på toa och försöka "gå på toa" kändes ovärdigt att få barnet där, så istället fick jag smidig som ett kassaskåp ta mig över på alla fyra i sängen och krysta. 

Jag kämpade på och vet ni klockan 15.10 kom vår lilla dotter ut. Jag hann och se henne innan de tog ut henne, hon låg där i fosterställning helt blodig visserligen men ändå...

Jag kämpade lite till med att försöka få ut moderkakan också men det gick bara inte. Plan B tog över, de körde iväg med mig till ett rum med en gynstol. När jag väl låg i den och läkaren försökte plocka ut moderkakan blev det blodbad, på golvet på sköterskan och på läkaren... sen fick hon tillslut ut en stor bit av moderkakan- fyy så den såg ut. Tyvärr blev det ett par småbitar kvar, så de beslutade sig för att jag behövde åka ner på operation också för att skrapas. Nu var klockan ca 16, och innan vår tur kom att få komma ner på operationen skulle klockan hinna bli 24!!!!

Vad pysslade vi då med under tiden? - jo jag fick en sån otrolig klåda över HELA kroppen, jag provade att duscha, min man hjälpte mig att smörja in hela kroppen med en svalkande kräm, jag fick histamintabletter, sen fick jag det intravenöst, ingenting hjälpte!!!! De förstod inte vad som orsakat all denna klåda, för som jag rev mig sönder och samman...

Väl nere på operationsalen, så fick jag lite skön lustgas och sömnmedel sen fick jag äntligen koppla av lite. Ett problem som uppstått under kvällen/ natten var också att min blåsa inte tömde sig, så de fick tömma mig flera gånger på urin. De tre första gångerna hade jag runt 400 ml i blåsan trots att jag ändå försökt kissa lite, och nere på operationen hade jag nästan en liter i blåsan. 

När jag sen vaknade upp, efteråt, så kom ett par sköterskor och bytte rent på mig så jag slapp och åka iväg helt nerblodad. Men ingen sa någonting om hur operationen hade gått, eller frågade hur jag mådde. Jag skulle bara iväg. Klockan var nu 01.45, när jag kom upp på mitt rum igen, och jag var sååå hungrig, allt jag hade ätit sen fem i morses var en liten smörgås, ett äpple och en liten yoghurt men sen hade jag ju säkert spytt minst 10 gånger under dagen så gissa om min mage ekade tomt nu??

En gullig sköterska fixade lite mat åt mig, så där satt jag sen klockan två på natten och åt vegetarisk köttfärssås och pasta med två knäckebröd och tre glas mjölk!!!

Nu var vi redo att möta vår dotter, sköterskan hämtade henne. Hon såg så fridfull ut där låg hon 14 cm lång och inbäddad i en vit handduk. Vi höll henne i våra händer och kunde själva tydligt se att hon hade svåra skador....

Bild lånad från pintarest.

Det kändes overkligt, och som ett definitivt slut på hela denna långa resa, som började i december. Och ett slut på denna mardrömslånga grymma dag som vi just hade upplevt. Jag önskar att ingen ska behöva få uppleva detta, att få föda fram sitt döda barn och hålla det i sina händer- det är mer än vad vi är skapta för. Vi hade lika gärna kunnat fått ett dödsbesked....

Trots vad jag just sett föll jag utmattad ihop och lyckades sova ett par timmar, jag hade en hel del mardrömmar under natten men det hade jag räknat med.

Jag vaknade och kände att klådan var kvar- inte lika hysterisk men tillräckligt för att vara jobbigt, så mot den får jag fortsätta att äta tavigyl, men den har knappt någon effekt....

Personalen är fortfarande oroliga för min blåsa och man vet inte varför jag inte kan tömma den själv, (efter att jag hade kissat nu på morgonen tex- nästan 800 ml var det ändå lite över 300 ml kvar när de efteråt scannade blåsan.) 

Läkaren som var uppe här nu på morgonen och bekräftade att det var rätt val att skrapa för det hade fått ut en del rester. Men att det här med att jag inte tömmer blåsan, måste jag få bukt på innan jag åker hem. Så nu ska jag pyssla med att dricka och tömma blåsan, jag får inte ha över 200 ml kvar i blåsan efter jag tömt den, för då sätter de en kateter som jag måste ha med mig hem i två- tre dagar!!!!! NEJ tack....

Håll tummarna för mig!

Kärlek till er

♥

Johanna