Som ni vet så fick vi ett fruktansvärt besked i torsdags, i går(fredags) var vi inne och träffade en kurator,
senare hade vi en tid hos läkaren för att gå igenom hur själva aborten skulle gå till.
Det första jag skulle göra var ju att komma in som idag lördag klockan 10 för att ta en tablett som skulle få graviditeten att stanna upp. Sen skulle vi få komma tillbaka på måndag morgon för att läggas in, och fortsätta behandlingen genom att ta ytterligare tabletter som ger sammandragningar så att barnet kommer ut. Sen blev vi lite överraskade när de talade om att de efter att det har kommit ut så tvättas barnet och sen kan vi få se han/hon. Vi har gått med på att de ska få obducera barnet innan det är dax för kremering. Efter det kommer vi att få hem ett minneskort vart barnet är utspritt och vi har även möjlighet att få ett foto på barnet.
Så ni förstår kanske hur det har snurrat i våra huvuden efter detta samtalet.
Vi har verkligen tillåtit oss att vara ledsna och gråtit floder...
På fredagskvällen ringer läkaren till mig på mobilen, och talar om provsvaren hade kommit på provet av moderkakan, och det var inga kromosomfel....NÄHE så barnet är inte så sjukt då frågade jag???
Jo svarade läkaren det är ändå svårt missbildat, och det har förmodligen en monogen sjukdom istället, så det är nog bra att vi utreder dig och din man innan ni går vidare med en ny graviditet. Jag var på tunnelbanan när jag fick det här samtalet, så jag kan säga att det började svartna framför mina ögon när vi pratade, han sa att "visst benen, armarna och fötterna skulle man kanske kunna operera, och de stora hygromen skulle kunna växa bort", han skulle avrått sin egen fru till att fortsätta graviditeten om de var i vår situation. Men sa han det är ni som ska ta beslutet och vill ni så skjuter vi upp aborten i ett par veckor så kan vi göra ett nytt ultraljud....
När jag kom hem och återberättade allt detta för min man, kan jag säga att vi båda började tveka till hur vi skulle göra bara några timmar senare- på lördags morgonen.
Jag fick panik, skulle jag vara den som tog död på vårat barn, tänk om vi ändå skulle föda det och om det inte var så farligt skadat????
Vi kunde inte reda ut allt, frågorna var för många så vi ringde tillbaka till läkaren och bad honom dels repetera det han hade sagt till mig och sen ställde vi en massa frågor.
Efter samtalet var vi ändå osäkra på om vi kanske skulle skjuta upp aborten ett par veckor, så att vi inte gjorde något förhastat.
Jag kan säga att det blev en hemsk natt...när vi vakande så var det bara tre timmar innan vi skulle vara på sjukhuset för att ta den där JÄVLA tabletten!!!!!
Jag fick fullständig panik- jag var så ångestfylld det gick för snabbt, skulle vi ringa och säga att vi ville avvakta???? Samtidigt kände jag att fostret kommer bara bli större, och magen växer så det är ju bara jobbigt att se den och känna barnet om man ändå inte ska få behålla det...
För att få ordning på mina tankar ringde jag min älskade vän Tina (tack för att du orkar lyssna och finns där för mig) När vi hade pratat åkte vi till sjukhuset, väl där fick jag ett sådant motstånd till att gå in på avdelningen. Min man sa att om jag inte ville så skulle vi gå in och tala om detta så att de kunde skjuta på alltihopa. Vi gick in och blev där invisade till ett litet litet rum med två pinnstolar som vi skulle sitta på och en sköterska som satt mitt emot redo med tabletten, jag fick panik igen. Jag sa ifrån att jag behöver prata med en läkare igen innan jag tar tabletten, det var okej hon skulle säga till läkaren att komma in så fort hon fick tid. En stund senare kommer en stressad läkare in som inte kunde/ ville svara på några frågor utan sa bara att om vi nu tvekade så var det bäst att vi skjuter upp allt. Sen var hon tvungen att springa iväg igen...jag kan säga att jag inte var det minsta lugn och beredd nu, då sa sköterskan om vi ville så kunde vi få prata med den läkaren som hade gjort IVF på oss, för hon hade jour och fanns i huset, men var ganska upptagen så det skulle dröja. Vi beslutade att vi ville vänta in henne. Vi satte oss i väntsalen igen och där somnade jag mot min mans axel. Jag vaknade till och från när folk kom och gick, jag kände mig båda fysiskt och psykiskt slut. Två timmar senare kom läkaren vi väntade på, hon var den första som tog emot oss på ett varmt och avslappnade sätt. Trots att vi visste att hon hade fullt upp tog hon sig tid och pratade. Vi gick igenom barnets chanser igen och hade ett jättefint samtal. Vi fick även konstaterat igen att det finns inga chanser att detta blir ett friskt barn, och att det antagligen skulle dö innan vecka 20.
När vi var klara kände jag mig redo. Innan hon gick kramade hon om mig och den kramen kan jag säga fick mig så lugn och avslappnad. Sen vart vi inhysta i det lilla hemska rummet igen med sköterskan och tabletten. Jag tog tabletten på en gång och svalde den med ett stort glas vatten! Sen gick vi därifrån.
Ganska lugna, men såklart snurrade tankarna i hjärnan....
Nu ska vi bara avvakta på att det ska bli måndag morgon, 7.30 blir jag inlagd och inte blödningarna kommer igång innan för då får vi komma in på en gång.
Jag vill tacka alla er som har lämnat så fina kommentarer och gripande mail, jag har läst dessa flera gånger och både gråtit och blivit varm i hjärtat. Tack för att ni hjälper oss igenom denna svåra tid!
♥
Johanna
