Vårt efterlängtade barn

Är äntligen här…….

Ni är många som vet att vi kämpat i över 6 år för att få barn, vi har

mötts av så mycket sorg och smärta längst vägen, men nu har vi lyckats

komma hela vägen och vi har lyckats få ett friskt välskapt barn!!!!

Han var beräknad till den 18/2 men datumet passerades och efter våra

tidigare erfarenheter och nu en tuff graviditet, först på gång att få

havandeskapsförgiftning och föda förtidigt, som sen övergick till svår foglossning redan

 från vecka 20 och Capral tunnel syndrom, så berättade de för oss att vi skulle ställa oss in

på att vi inte fick gå över för länge, att man då ville starta igång mig.

Detta oroade mig eftersom jag vet att det kan medföra att mina egna för-

lossningsvärkar avtar, och vilket då kan medföra att det blir en utdragen förlossning

 och då skulle kunna påverka barnet och mig och tillslut leda till kejsarsnitt….

Ja ni hör ju, det kanske låter nojjigt i era öron, men det var avgörande för oss.

På onsdagen startade latensfasen och jag hade rejäla sammandragningar som

övergick i regelbundna värkar på torsdag kväll, vi ringde men de sa sa klart 

att vi skulle avvakta. Svårt det där när det är första gången- själv tycker man ju att 

det redan är igång och man behöver vara på sjukhus;)

Vi kämpade på här hemma men på fredag kväll var det så intensiva värkar

 att min man ringde igen, då hörde de på mig att det var dax att få komma in.

Men då ville inte jag åka in- jag sa till min man att jag kommer säkert

inte vara öppen mer än 4 cm och vi kommer få åka hem igen så vi kan

 lika gärna stanna hemma. Men han stod på sig och vi kom in 02.00 till SöS.

Och de undersökte och konstaterade det jag sagt hemma- öppen 4 cm…

Faan tänkte jag nu skickar de hem oss- för det var fullt på sjukhuset och hade varit 

det sen i tisdags. Men mina värkar var tydligen så starka och intensiva att de ville

 att jag skulle vara kvar. Jag fick lustgas- som hjälpte ett par timmar och tog topparna av smärtorna

 de ville även ge ryggmärgsbedövning men jag sa att vi väntar. Vid klockan 4 spräckte de vattnet,

och då hjälpte inte lustgasen längre, utan då var det bara 100% fokus.

 Jag andades och gick helt in i andningen. 

Vid fem var jag äntligen helt öppen och det kändes som en milstolpe- nu jäklar tänkte jag.

Vid 6.15 började krystvärkarna och vid 6.44 kom han ut- med huvudet och ena armen rakt ut!!!!!

Jag kände mig som en jäkla superkvinna- jag hade gjort det!

Och jag hade lyckats motbevisa läkarna att jag kunde klara detta själv utan hjälp,

och jag hade gjort något jag själv inte kunnat föreställa mig-

jag födde helt naturligt utan någon smärtlindring alls! Vilket inte var något jag strävade efter,

men efteråt kändes så skönt att jag direkt var närvarande även om jag var chockad;)

Efter några timmar förflyttades vi till det nybyggda patienthotellet, superlyxigt

med frukost/lunch och middags buffe, och jättesköna sängar och en barnmorska att bara ringa på.

Vi gjorde läkarundersökning och han fick en OK-stämpel i rumpan så...

efter 48 timmar fick vi åka hem- en overklig känsla, han var inte till låns

han är vår alldeles egna son! Så stort och så överväldigande!

Kram

♥

Johanna