Skulle ha blivit en lycklig dag...

Det här inlägget kommer att bli privat, för jag känner att jag måste få skriva av mig.  Jag var på ultraljud i torsdags, vi hade tid klockan 8 på morgonen men kom in tidigare så jag blev så glad och tänkte att nu hinner jag tillbaks till jobbet fortare, och får visa dem bild på vårt lilla barn. Vi är i vecka 15 nu så vi gjorde ett tidigare ultraljud bara för att vi ville se att allt såg bra ut....

Barnmorskan gjorde ultraljudet utanpå magen och hon höll på ett tag innan hon fick en bra bild. Men där var pyret, hjärtat slog och den hade vuxit som den skulle, MEN.

Vaddå men jo barnmorskan säger plötsligt att det här var ju tråkigt när hon visar oss två stora vätskefyllda blåsor bakom barnets huvud. Vi förstod ingenting???

Vad är det för blåsor, sitter de på fostret, är detta vanligt?, är det allvarligt? frågorna strömmade ur oss.

Hon svarade bara att det här måste en läkare titta på direkt. Jaha hämta honom då. Nä jag får ringa och boka tid på Huddinge sjukhus svarar hon oss då. Vi blev hänvisade till att sitta i ett lugnare väntrum för att få vara ifred och få fortsätta gråta. Vi satt där och fattade ingenting, var detta allvarligt, var barnet missbildat, kan man suga ur vätskan, kan blåsorna växa bort....hur länge ska vi få vänta på en läkartid, kommer vi in idag eller skulle vi få vänta tills i morgon?

Tillslut kom hon och hade lyckats få en tid tre timmar senare. Vi frågde igen samma frågor, men vi fick inga svar, "jag kan säga så mycket som att jag är orolig" svarade hon och att en läkare måste titta på detta. Det här var verkligen tråkigt sa hon innan hon gick.

Där satt vi, som jag grät, huvudet höll på att explodera- vad är det som händer, så här skulle ju inte dagen bli.

Efter en stund kom vår barnmorska som vi går hos, (inte hon som gjorde ultraljudet,) och pratade med oss en stund. Vi frågade henne oxå om hon varit med om detta och hon svarade att det hade hon, och berättade att det ena gången hade det varit vätskefyllda blåsor som senare hade vuxit bort. Och vid ett annat tillfälle en missbildning på fostret. Hon sa att vi kunde sitta där så länge vi ville och hämtade vatten åt oss.

Jag ringde min chef för att säga att jag visst inte skulle komma till morgonmötet utan var tvungen att åka till sjukhuset.

Sen ringde vi till våra familjer och jag ringde två av mina närmsta vänner, behövde bara få prata av mig, försöka att själv reda ut allt som rörde sig i huvudet. 

Efter mycket om och men samlade vi oss och lyckades ta oss från söder till T-Centralen och sen byta till pendeltåg och vidare mot Flemmingsberg. Jag vet allvarligt talat inte hur benen bar mig, jag fick nog kraft av min fina man som var samlad och upprepade att vi inte skulle ta ut något i förskott. Och sen sa han att du vet ju älskling att vägen för oss aldrig har varit den lätta vägen, utan det ska vara lite hinder, men det fixar vi. Ja nog är det så, vi har nämligen försökt i fyra år för att få barn. Vi har gjort utredningar och Ivf försök men inte tidigare lyckats komma så här långt. Och nu var det ju banne mig våran tur- eller???

Det här sista försöket tog väldigt hårt på min kropp, en del av er minns kanske att jag skrev om en olycka i januari, det var när vi först plockade ut äggen från mig. Jag var vid det laget så pass smärtpåverkad och hade varit det under flera veckor, så utplockningen blev på något sätt droppen, som fick min kropp att ge upp. Jag svimmade och föll handlöst med pannan först i stengolvet, som tur var vi på sjukhuset. Jag vakande i en blodpöl, och sen var jag medvetslös mer eller mindre i flera timmar. Jag syddes med fem styngn, (och detta var jag ju sen väldigt ledsen över, för det sitter mitt i pannan och syns verkligen). Sen när läkarna sa att de verkligen hade varit oroliga för mig och att jag ev hade fått en hjärnblödning förstod jag allvaret. Vi åkte hem dagen efter och jag hade då "bara" en kraftig hjärnskakning som gjorde sig påmind och så ärret så klart. På måndagen var det tänkt att vi skulle komma tillbaka till sjukhuset för att sätta tillbaks ett av våra ägg, men då var jag fortfarande i för dåligt skick så i samråd med läkarna bestämde vi att avvakta tills på onsdagen och hoppas på att något av våra ägg skulle överleva.....

På onsdagen var det dax, ett ägg fanns kvar som såg starkt ut- ett enda av 13 stycken!!! 

Okey det kändes verkligen som nu gäller det, inte har vi gått igenom denna resa för inget. Om jag nu ska ha ett ärr i pannan så måste vi väl ändå lyckas nu så jag kunde se på det med känslan att det var det värt för det gav oss ju ialla fall vårt fina barn. När barnet var sju veckor gjorde vi ett ultraljud och gissa hur stor glädjen var när vi hittade ett starkt hjärta!!!

Nu skulle vi bara ta oss igenom de första 13 veckorna- som de säger är den största risken att få missfall under. Det har varit skräckblandat, men det har gått. Vi klarade dem och vi var nu så glada, efter dagens ultraljud skulle vi äntligen få skrika ut vår glädje- vi ska ha vårt efterlängtade barn i oktober!!!

Men dagen blev inte som vi hade tänkt oss...

Ja så åter till Huddinge här satt vi nu och väntade. Klockan blev 11, alla sju paren som hade kommit under tiden vi satt där hade snabbt fått komma in men där satt vi, klockan hann och bli 11.40 innan en sköterska kom och sa att ni kan få komma in på rummet så länge så ska jag skynda på läkaren.

Jaha upp på britsen, och upp med tröjan och så satte hon en bit papper för att skydda byxorna, under det kommande ultraljudet.

Efter en stund kom så läkaren, han gjorde en väldigt nogrann undersökning, och mätte alla olika kroppsdelar på barnet. Vi frågade lite under tiden, och han svarade snällt att han behövde vara tyst under tiden han gjorde detta. Så jag och min man kramade varandras händer så hårt så hårt.

Sen säger han efter vad kan ha varit 10-15 minuter att "det här ser inte bra ut."

Nähe vad ser inte bra ut frågar jag, ja det mesta svarar han. Är det allvarligt med de vätskefyllda blåsorna? Nä de kallas Hygrom och kan växa bort av sig själva, det sitter en stor i nacken och två på ryggraden. Men barnet har nog ett kromosomfel oxå. Va?? jo som ni ser här sa han så har barnet konstiga vinklar på både händer och fötter, och den saknar magsäck och förmodligen njurar. 

Jag blev helt kall i hela kroppen, och tänkte okey det är kört..jag försökte ändå samla all kraft åt att suga in ALLT läkaren sa, för jag ville ju veta- förstå. 

Vi frågade så klart vad som hade gjort detta, men det var bara otur svarade läkaren. 

Denna jävla otur!!!

Sen fortsatte läkaren med att vi skulle behöva ta prov på livmodern så att det hann att gå iväg med leveransen som skulle gå strax, detta kunde ju leda till missfall men det gjorde ju inte så mycket i det här fallet, för barnet är ju redan så skadat. Medans läkaren började förbereda inför provet, var jag som en robot och reste mig och tog mina saker och gick in i nästa rum där det skulle göras.

Han började sticka in den lååånga nålen och drog den fram och tillbaks för att få ett prov men det gav ingenting. Han fick ta en ny mål och göra om allt, detta var inte smärtfritt kan jag säga, men just nu hade jag så ont i hjärtat så vad gjorde väl detta...Han fick tillslut ut lite, och sa att de fick nöja sig. Om detta inte skulle räcka så skulle vi få svar på ons, och ev då behöva göra ett fostervattensprov istället. Jag sa att gör det nu när du ändå håller på, men det var inte etiskt försvarsbart att sticka mig mer sa han, jag hade varit väldigt duktig! Vaddå duktig tänkte jag, vad hade jag för val???

Nu skulle vi då prata om hur vi skulle gå vidare, vad hade vi för val? Läkaren svarade igen att han det här barnet kunde överleva hela graviditeten men att det inte skulle få ett värdigt liv.

Så hur skulle vi göra nu? Jo ni får komma tillbaka nästa vecka när vi har provsvaren så får du ta tabletter och sen två dagar senare kommer fostret ut...

Vi var nu klara och gick ut i väntrummet igen, här satt vi ett par minuter innan läkaren kom ut igen och sa att han nu skickat iväg allt och att de kommer att ringa mig om en tid. Vi blev oxå erbjudna att prata med en kurator. Det sa vi för första gången ja till.

Sen bar benen nästan inte ens till entren för någon av oss så vi bestämde oss för att ta en taxi hem. 

vi grät i bilen och pratade om hur vi skulle ta oss igenom helgen...

Väl hemma ringde de från sjukhuset och hade en tid redan i morgon åt oss, för information och sen skulle vi få komma på lördag morgon för att ta tabletterna, och sen skulle jag bli inlagd på måndag morgon. Okey vad bra sa jag och la på. Efteråt när jag berättade för min man blev jag rädd för att det gick för fort.

Jag önskar så att barnet själv hade dött, så vi hade sluppit detta, nu har vi sett hjärtat slå idag men vet att vi måste ta död på detta liv- vårat efterlängtade barn...

Hur orättvist och svårt kan inte livet vara ibland?

Kram

♥

Johanna