fredag, april 27, 2012

Skulle ha blivit en lycklig dag...

Det här inlägget kommer att bli privat, för jag känner att jag måste få skriva av mig.  Jag var på ultraljud i torsdags, vi hade tid klockan 8 på morgonen men kom in tidigare så jag blev så glad och tänkte att nu hinner jag tillbaks till jobbet fortare, och får visa dem bild på vårt lilla barn. Vi är i vecka 15 nu så vi gjorde ett tidigare ultraljud bara för att vi ville se att allt såg bra ut....
Barnmorskan gjorde ultraljudet utanpå magen och hon höll på ett tag innan hon fick en bra bild. Men där var pyret, hjärtat slog och den hade vuxit som den skulle, MEN.
Vaddå men jo barnmorskan säger plötsligt att det här var ju tråkigt när hon visar oss två stora vätskefyllda blåsor bakom barnets huvud. Vi förstod ingenting???
Vad är det för blåsor, sitter de på fostret, är detta vanligt?, är det allvarligt? frågorna strömmade ur oss.
Hon svarade bara att det här måste en läkare titta på direkt. Jaha hämta honom då. Nä jag får ringa och boka tid på Huddinge sjukhus svarar hon oss då. Vi blev hänvisade till att sitta i ett lugnare väntrum för att få vara ifred och få fortsätta gråta. Vi satt där och fattade ingenting, var detta allvarligt, var barnet missbildat, kan man suga ur vätskan, kan blåsorna växa bort....hur länge ska vi få vänta på en läkartid, kommer vi in idag eller skulle vi få vänta tills i morgon?
Tillslut kom hon och hade lyckats få en tid tre timmar senare. Vi frågde igen samma frågor, men vi fick inga svar, "jag kan säga så mycket som att jag är orolig" svarade hon och att en läkare måste titta på detta. Det här var verkligen tråkigt sa hon innan hon gick.
Där satt vi, som jag grät, huvudet höll på att explodera- vad är det som händer, så här skulle ju inte dagen bli.
Efter en stund kom vår barnmorska som vi går hos, (inte hon som gjorde ultraljudet,) och pratade med oss en stund. Vi frågade henne oxå om hon varit med om detta och hon svarade att det hade hon, och berättade att det ena gången hade det varit vätskefyllda blåsor som senare hade vuxit bort. Och vid ett annat tillfälle en missbildning på fostret. Hon sa att vi kunde sitta där så länge vi ville och hämtade vatten åt oss.
Jag ringde min chef för att säga att jag visst inte skulle komma till morgonmötet utan var tvungen att åka till sjukhuset.
Sen ringde vi till våra familjer och jag ringde två av mina närmsta vänner, behövde bara få prata av mig, försöka att själv reda ut allt som rörde sig i huvudet. 
Efter mycket om och men samlade vi oss och lyckades ta oss från söder till T-Centralen och sen byta till pendeltåg och vidare mot Flemmingsberg. Jag vet allvarligt talat inte hur benen bar mig, jag fick nog kraft av min fina man som var samlad och upprepade att vi inte skulle ta ut något i förskott. Och sen sa han att du vet ju älskling att vägen för oss aldrig har varit den lätta vägen, utan det ska vara lite hinder, men det fixar vi. Ja nog är det så, vi har nämligen försökt i fyra år för att få barn. Vi har gjort utredningar och Ivf försök men inte tidigare lyckats komma så här långt. Och nu var det ju banne mig våran tur- eller???
Det här sista försöket tog väldigt hårt på min kropp, en del av er minns kanske att jag skrev om en olycka i januari, det var när vi först plockade ut äggen från mig. Jag var vid det laget så pass smärtpåverkad och hade varit det under flera veckor, så utplockningen blev på något sätt droppen, som fick min kropp att ge upp. Jag svimmade och föll handlöst med pannan först i stengolvet, som tur var vi på sjukhuset. Jag vakande i en blodpöl, och sen var jag medvetslös mer eller mindre i flera timmar. Jag syddes med fem styngn, (och detta var jag ju sen väldigt ledsen över, för det sitter mitt i pannan och syns verkligen). Sen när läkarna sa att de verkligen hade varit oroliga för mig och att jag ev hade fått en hjärnblödning förstod jag allvaret. Vi åkte hem dagen efter och jag hade då "bara" en kraftig hjärnskakning som gjorde sig påmind och så ärret så klart. På måndagen var det tänkt att vi skulle komma tillbaka till sjukhuset för att sätta tillbaks ett av våra ägg, men då var jag fortfarande i för dåligt skick så i samråd med läkarna bestämde vi att avvakta tills på onsdagen och hoppas på att något av våra ägg skulle överleva.....
På onsdagen var det dax, ett ägg fanns kvar som såg starkt ut- ett enda av 13 stycken!!! 
Okey det kändes verkligen som nu gäller det, inte har vi gått igenom denna resa för inget. Om jag nu ska ha ett ärr i pannan så måste vi väl ändå lyckas nu så jag kunde se på det med känslan att det var det värt för det gav oss ju ialla fall vårt fina barn. När barnet var sju veckor gjorde vi ett ultraljud och gissa hur stor glädjen var när vi hittade ett starkt hjärta!!!
Nu skulle vi bara ta oss igenom de första 13 veckorna- som de säger är den största risken att få missfall under. Det har varit skräckblandat, men det har gått. Vi klarade dem och vi var nu så glada, efter dagens ultraljud skulle vi äntligen få skrika ut vår glädje- vi ska ha vårt efterlängtade barn i oktober!!!
Men dagen blev inte som vi hade tänkt oss...
Ja så åter till Huddinge här satt vi nu och väntade. Klockan blev 11, alla sju paren som hade kommit under tiden vi satt där hade snabbt fått komma in men där satt vi, klockan hann och bli 11.40 innan en sköterska kom och sa att ni kan få komma in på rummet så länge så ska jag skynda på läkaren.
Jaha upp på britsen, och upp med tröjan och så satte hon en bit papper för att skydda byxorna, under det kommande ultraljudet.
Efter en stund kom så läkaren, han gjorde en väldigt nogrann undersökning, och mätte alla olika kroppsdelar på barnet. Vi frågade lite under tiden, och han svarade snällt att han behövde vara tyst under tiden han gjorde detta. Så jag och min man kramade varandras händer så hårt så hårt.
Sen säger han efter vad kan ha varit 10-15 minuter att "det här ser inte bra ut."
Nähe vad ser inte bra ut frågar jag, ja det mesta svarar han. Är det allvarligt med de vätskefyllda blåsorna? Nä de kallas Hygrom och kan växa bort av sig själva, det sitter en stor i nacken och två på ryggraden. Men barnet har nog ett kromosomfel oxå. Va?? jo som ni ser här sa han så har barnet konstiga vinklar på både händer och fötter, och den saknar magsäck och förmodligen njurar. 
Jag blev helt kall i hela kroppen, och tänkte okey det är kört..jag försökte ändå samla all kraft åt att suga in ALLT läkaren sa, för jag ville ju veta- förstå. 
Vi frågade så klart vad som hade gjort detta, men det var bara otur svarade läkaren. 
Denna jävla otur!!!
Sen fortsatte läkaren med att vi skulle behöva ta prov på livmodern så att det hann att gå iväg med leveransen som skulle gå strax, detta kunde ju leda till missfall men det gjorde ju inte så mycket i det här fallet, för barnet är ju redan så skadat. Medans läkaren började förbereda inför provet, var jag som en robot och reste mig och tog mina saker och gick in i nästa rum där det skulle göras.
Han började sticka in den lååånga nålen och drog den fram och tillbaks för att få ett prov men det gav ingenting. Han fick ta en ny mål och göra om allt, detta var inte smärtfritt kan jag säga, men just nu hade jag så ont i hjärtat så vad gjorde väl detta...Han fick tillslut ut lite, och sa att de fick nöja sig. Om detta inte skulle räcka så skulle vi få svar på ons, och ev då behöva göra ett fostervattensprov istället. Jag sa att gör det nu när du ändå håller på, men det var inte etiskt försvarsbart att sticka mig mer sa han, jag hade varit väldigt duktig! Vaddå duktig tänkte jag, vad hade jag för val???
Nu skulle vi då prata om hur vi skulle gå vidare, vad hade vi för val? Läkaren svarade igen att han det här barnet kunde överleva hela graviditeten men att det inte skulle få ett värdigt liv.
Så hur skulle vi göra nu? Jo ni får komma tillbaka nästa vecka när vi har provsvaren så får du ta tabletter och sen två dagar senare kommer fostret ut...
Vi var nu klara och gick ut i väntrummet igen, här satt vi ett par minuter innan läkaren kom ut igen och sa att han nu skickat iväg allt och att de kommer att ringa mig om en tid. Vi blev oxå erbjudna att prata med en kurator. Det sa vi för första gången ja till.
Sen bar benen nästan inte ens till entren för någon av oss så vi bestämde oss för att ta en taxi hem. 
vi grät i bilen och pratade om hur vi skulle ta oss igenom helgen...
Väl hemma ringde de från sjukhuset och hade en tid redan i morgon åt oss, för information och sen skulle vi få komma på lördag morgon för att ta tabletterna, och sen skulle jag bli inlagd på måndag morgon. Okey vad bra sa jag och la på. Efteråt när jag berättade för min man blev jag rädd för att det gick för fort.
Jag önskar så att barnet själv hade dött, så vi hade sluppit detta, nu har vi sett hjärtat slå idag men vet att vi måste ta död på detta liv- vårat efterlängtade barn...
Hur orättvist och svårt kan inte livet vara ibland?
Kram
Johanna

102 kommentarer:

  1. Tårarna rinner ner för kinden när jag läser din berättelse. Nej livet är inte lätt. Kramas mycket!

    Kramar i massor!!

    SvaraRadera
  2. Johanna, jag har tänkt på dig så mycket det senaste dygnet.
    Jag är så glad att jag fått se Liten, vi har ju pratat så mycket om er lycka. Livet kan vara och kännas så orättvist, jag tänker på er idag!
    Ring när du vill..

    PUSS o KRAM min fina vän /Tina

    SvaraRadera
  3. Hej vännen,
    Jag blir så ledsen när jag läser om det som du/ni går igenom. Så fruktansvärt och hemskt att få veta. Jag hittar inga ord att säga och jag vet inte om det skulle hjälpa dig. Men jag skickar en stor stor kram till dig och din man ! Jag tänker på er.

    Anci

    SvaraRadera
  4. Jag saknar ord <3<3<3 kraaaaaaaaaaaam

    SvaraRadera
  5. Jag har inga ord....
    KRAMAR från mig!

    SvaraRadera
  6. Ord räcker inte till för det ni går igenom just nu.

    Ta hand om er så gott det går.

    Kram <3

    SvaraRadera
  7. Johanna. Kan inte få stopp på tårarna efter att ha läst ditt inlägg.. Det gör ont i mig! Skickar massa massa styrkekramar <3 du är en riktig kämpe!
    Kram Clara

    SvaraRadera
  8. Förstår att du känner dig fruktansvärt arg efter allt du har gått igenom... Jag tror ändå att ni gör det bästa, att ta bort det alltså. Bättre att göra det nu än att det kanske inte klarar av förlossningen. Jag önskar er all lycka, fortsätt älska varandra och fortsätt försök bli med barn. Skickar stor kram till er båda!!!

    SvaraRadera
  9. Tårarna trillar, jag känner så med er, ibland är livet allt bra orättvist.

    Stort tack till att du delar med dig och ta hand om er. Många många många kramar sänder jag er.

    SvaraRadera
  10. Åh, så fruktansvärt!! Tänk vad livet kan vara orättvist ibland.

    Varma styrkekramar till er båda!

    SvaraRadera
  11. Heej
    Skickar alla varma tankar jag bara kan till er....
    Kram

    SvaraRadera
  12. Söta du.Vet precis...på riktigt. Födde ett dödfött barn i v24 med kromosomfel. Man tror inte man ska överleva. Men på något sätt går det. Det är nu 11 år sen och vi har fått 2 fina pojkar därefter. Kraaaam.

    SvaraRadera
  13. Jag känner dig inte mer än via din blogg men blir oerhört berörd av vad du skriver. Sänder er båda värme och positiv energi. Vet att det ni går igenom är fullständigt outhärdligt men förstår att ni har varandra, vilket är allt just nu.
    Hjälp varandra att sörja ert lilla barn men låt inte sorgen bygga bo hos er...
    Varm kram från Annika

    SvaraRadera
  14. Styrkekram till er. Det är enormt orättvist och jag förstår en del av det ni går igenom nu. En tanke här, kan du inte bli sövd och få en skrapning istället för de här tabletterba. Känns mind smärtsamt för dig rent fysiskt. Den mentala biten är lika tung. Kram till er.

    SvaraRadera
  15. Det finns inga ord... Det är så orättvist.

    Ni är så starka.

    Det här ska jag bära med mig. Inte ta saker för givet.

    Anna

    SvaraRadera
  16. Kan inte finna ord...tårarna rinner nedför mina kinder.

    All väme och styrka till dig & din make♥

    SvaraRadera
  17. Jag får ont i hjärtat!
    Skickar all kraft jag bara kan till er. Sånt här ska man inte behöva gå igenom.
    Kram Hannis

    SvaraRadera
  18. Älskar er alla tre så mycke. Ni e sådana kämpar. Kramar och kärlek från er familj i billesholm.

    SvaraRadera
  19. Fy, vad ni har gått igenom. Jag var redan ledsen när jag läste detta och nu blev det inte bättre. Kan inte säga att jag vet hur ni har det för det har jag sluppit.

    Kram Kia

    SvaraRadera
  20. Finner inga ord, men styrkekram till er båda!

    Kram Maria

    SvaraRadera
  21. Jag känner så med er när jag läser detta, har en nära vän som gått igenom detta och jag kan inte föreställa mig hur svårt det måste vara. Livet är inte rättvist!! Varma kramar till er!!
    Vänliga hälsningar Madeleine

    SvaraRadera
  22. Kan inte föreställa mig vad ni går igenom nu.
    Skickar över en stor styrkekram!!!

    /Johanna

    SvaraRadera
  23. Hej Johanna!
    Känner verkligen med er!
    Vilken oerhört svår situation, ni har ställts inför!
    Är så ledsen för er och ert barn skull. När man längtat så efter ett barn och allt bara slits ifrån en!

    Styrke kram Anna

    SvaraRadera
  24. Hej Johanna!
    Känner verkligen med er!
    Vilken oerhört svår situation, ni har ställts inför!
    Är så ledsen för er och ert barn skull. När man längtat så efter ett barn och allt bara slits ifrån en!

    Styrke kram Anna

    SvaraRadera
  25. Så himla ledsamt - tänker på er, kram!

    SvaraRadera
  26. Saknar ord....mitt hjärta blöder för er! Tänker på er, stora kramar A

    SvaraRadera
  27. Det gör så ont i mitt hjärta när jag läser din berättelse. Livet är sannerligen inte rättvist. Ni verkar vara väldigt starka.

    Stora styrkekramen till dig!!

    SvaraRadera
  28. När jag började läsa ditt inlägg stod jag och väntade på bussen. Tur i oturen hade jag solglasögon för tårarna rann på kinderna efter allt du berättade. Först vill jag skicka en kram till er för allt ni går igenom och en extra kram för att du så modigt delar med dig av din sorg.
    Jag sitter med 2 friska fantastisk barn och vet inte vad du går igenom men jag vet att när jag kommer hem idag. Ska jag tacka alla universums änglar för att jag fått dom. Och krama om dom.

    Jag önskar att livet vore mer rättvist.
    Kram Linda

    SvaraRadera
  29. Finner inga ord som kan trösta er i det ni måste genomgå. Livet är orättvist. Jag sänder er en enorm styrkekram! Ta hand om varandra!

    SvaraRadera
  30. Åh Johanna nu rinner tårarna igen precis som de gjorde igår kväll när Roger berättade. Det gör så ont i mig för er skull, framför allt din, för även om det är mentalt påfrestande för båda så är det ju du som får den fysiska smärtan i allt detta. Det var verkligen er tur nu, tänkte just på det häromdagen att nu är det nog snart över den kritiska tiden och ni kan börja känna glädje och mindre oro. Tänker på er hela helgen och skickar all kärlek från Malmö! Stor kram

    SvaraRadera
  31. Kära Johanna,
    Det gör fruktansvärt ont att höra. Jag har skrivit ett mail till dig som du kan läsa när du orkar.

    Styrkekramar i massor
    Ulrika

    SvaraRadera
  32. Så ledsen jag blir för er skull...
    Kramar från Åsa.

    SvaraRadera
  33. Det är tur att jag har eget kontor för stora tårar trillar just nu! Skickar så många styrkekramar som helst till er. Det här vill man inte uppleva. Vi förlorade en liten tjej, första barnet, hade inga hjärtljud vid ett sent ultraljud. Men där behövde jag inte genomgå det ni gör nu.

    SvaraRadera
  34. Fruktansvärd historia. Känner med er otroligt mycket. Det är svårt att föreställa sig hur det kan vara, men allt annat än lätt, så mycket förstår man. Tänker på er och önskar er allt väl.

    SvaraRadera
  35. Åååh herregud vad ni fått gå igenom.
    Fruktansvärt tragiskt.Så ledsen blir jag för eran skull även om jag inte känner er.

    SvaraRadera
  36. Tårarna trillar här också när jag läser din berättelse..
    Så orättvist det är ibland..

    Varma kramar
    Maidi

    SvaraRadera
  37. Men kära vännen, det finns inga ord som kan trösta men du ska veta att jag tänker på er! all kärlek. Kram Lisa

    SvaraRadera
  38. Hej, finns inte ord att sätta på er upplevelse, jag hoppas ni blivit väl omhändertagna av de på sjukhuset och era närmaste. Kram till er bägge//Christina

    SvaraRadera
  39. Kära Johanna. Mina tårar bara rinnter och rinner ner för min kind när jag läser detta! Åhhh vad jag känner med er för detta barn ♥ Jag vet ju hur länge ni har försökt att få barn. Det finns inga ord för detta ♥ Du får gärna ringa mig om du vill tala! Jag finns alltid där för dig.

    Sänder massa kärlek till er!

    Tänker på er!


    KRAMAR CC

    SvaraRadera
  40. Hej. Tänk att jag dök in på din blogg just idag. Det går ju inte att smyga härifrån utan att skriva några ord om hur ont det gör i mig. Jag kan inte , jag vill inte ens föreställa mig din situation. Jag blir så ledsen över hur orättvist det kan vara. Hur vissa människor får gå igenom massor...

    Jag vill skicka all styrka jag kan uppbåda. Av alla kommentarer att döma har många er i tankarna, så även jag. Kram

    SvaraRadera
  41. Kjære deg.
    Så trist dette var.
    Det er ingen andre ord for det.
    Sender deg en klem, jeg har fulgt bloggen din en stund, (men ikke lagt igjen noen spor etter meg), så jeg føler jo at jeg kjenner deg.
    Min medfølelse
    Kate

    SvaraRadera
  42. Älskade vän, du ska veta att jag har tänkt så mkt på dig sedan vi träffades på bloggeventet och jag har undrat så hur det har gått för er. Det gör så ont i mitt hjärta att läsa det här, tårarna rinner och jag vet inte vad jag ska säga. Jag tänker på dig och vill du prata så vet du var jag finns. Många stora kramar

    SvaraRadera
  43. Fyfan vad livet är orättvist, jag lider så med er..kram

    SvaraRadera
  44. En gripande berättelse om vad ni går igenom. Livet kan vara väldigt orättvist. Jag känner med er...
    Kram Annelie

    SvaraRadera
  45. All styrka till er. ♥ /Caroline

    SvaraRadera
  46. Styrkekramar i massor till er båda!!!
    Susanne

    SvaraRadera
  47. Älskade vän
    Jag önskar jag kunde få vara den där snälla fe´n som viftade med sitt magiska spö och uppfyllde era drömmar.

    Många styrkekramar till er båda <3

    SvaraRadera
  48. Vad hemskt Johanna. Man vet aldrig vad man ska säga. Jag har själv gjort ivf efter år av ofrivillig barnlöshet och kan inte föreställa mig det hemska beskedet som ni fått. Jag tänker på dig och din man och önskar er all styrka. En stor kram på dig. Elin

    SvaraRadera
  49. Jag finner inga ord, är bara så enormt ledsen för er skull, stor KRAM

    SvaraRadera
  50. Jag är så enormt ledsen för er skull. Det finns inga ord Johanna. Du har klarat mycket och livet har varit hårt mot dig stundtals. Du kommer klara detta också även om det känns som hjärtat går i tusen bitar.

    Jag är så fruktansvärt ledsen för er skull Johanna.

    Den varmaste av kramar till er.

    ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

    SvaraRadera
  51. Men Johanna..så fruktansvärt. Tårarna rinner hos mig denna fredags kväll. Varför skall det vara så orättvist. Jag är bara så ledsen för er skull. Goa kramar från Maria ♥

    SvaraRadera
  52. Så himla himla orättvist. Önskar er all styrka <3

    SvaraRadera
  53. Så himla himla orättvist. Önskar er all styrka <3

    SvaraRadera
  54. Men Johanna! Vilken sorg...vad ledsen jag blir för er skull. Jag skickar alla styrkekramar jag har. Tänker på dig! Kram

    SvaraRadera
  55. Å, kjære, kjære deg <3
    Måtte du finne styrke og mot! Tenker på deg!
    Klem

    SvaraRadera
  56. Livet är så orättvist. Sitter här och skriver efter att ha läst vad du skrivit. Tårarna rinner nerför mina kinder. Vill bara krama om er båda jättemycket.Många och hårda krama från mamma/svärmor.

    SvaraRadera
  57. Tårarna rnner och rinner...
    Tänker på er, massor!
    <3!

    SvaraRadera
  58. Det gör oss så ont käraste Johanna! Förstår att inga ord kan hjälpa just nu. Vi lider med er och skickar er de varmaste styrkekramar. / emelie och elin

    SvaraRadera
  59. Fina Johanna! Hur orättvist kan livet vara är det som kommer till mig. Finns det något, vad som helst som jag kan göra för dig/er så tveka aldrig att låta mig få veta detta. ❤❤❤

    SvaraRadera
  60. Söta Johanna, mitt hjärta går ut till dig...
    /Anna-Karin

    SvaraRadera
  61. Ibland är livet bra orättvist
    Tänker på er
    Kram

    SvaraRadera
  62. Det finns inga ord som kan trösta...
    Jag känner hur hjärtat snörper sig när jag tänker på er och eran längtan efter detta barn...

    Sänder er varma,stärkande kramar...// Tina

    SvaraRadera
  63. Jag lider så med dig och er! I det här läget finns såklart inget som tröstar. Många varma kramar, Marie-Louise

    SvaraRadera
  64. Jag känner dig inte, men har läst ditt inlägg för idag.. och så ledsen jag blir för din skull, jag själv har ett barn , en härlig liten dotter, vill ha fler men min kropp vill inte.. du kära tjej.. hoppas att du har ngn där att krama.. ta väl hand om dig. .

    // elisabeth i V-by

    SvaraRadera
  65. Har tänt på dig/er hela dagen skiickar en varm kram är så ledsen för er skull : ( Måtte livet ljusna för er snarast! kram din bloggvän Sofia

    SvaraRadera
  66. Jag finner inga ord... är sååå ledsen för Er skull och kan inte förstå varför livet ska vara så hårt och orättvist. Har man inte varit med om det ni går igenom kan man bara försöka förstå hur fruktansvärt det måste var...

    Vill ge dig styrka och kraft och orka gå vidare och jag hoppas att du och din man kan stötta varandra så gott det går och att ni har familj och vänner som finns nära er...

    Många kramar Bella

    SvaraRadera
  67. Åh, vad jag lider med er!:(
    Hade två missfall innan vi sedan fick en son och senare även en dotter. Kommer ihåg den där känslan när man gör ett ul och tror att man ska gå glad därifrån och istället får gå därifrån med tårarna rinna nedför kinderna.
    Håller tummarna för att ni någon gång ska få ett barn!
    Kramar

    SvaraRadera
  68. Josse svägerska27 april 2012 22:03

    Tänker på er. Livet är verkligen så jävla orättvist. Ni förtjänar mer än någon annan att få vara lyckliga. Önskar att man kunde göra något för er.
    Kramar till er

    SvaraRadera
  69. Kära, kära Johanna..

    .. kan inte med ord beskriva hur mycket jag känner med er...

    Stor kram♥

    SvaraRadera
  70. Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än att det är så,så orättvist!
    Jag känner med er!
    Kram Jenny

    SvaraRadera
  71. Kära du, jag vet inte vad jag skulle säga... :-(

    Livet slår oss då och då med en enorm slägga så att man inte vet hur man ska gå till väga efter det men ni två år starka - ni orkar fast det gör så in i helvete ont nu. Ta vara på varandra.

    Extra stora kramar till dig och din man
    Sari från Puumuli

    SvaraRadera
  72. Sitter här och läser detta och blir så himla ledsen... Vill sända en stor styrkekram till er båda. Jag har tre barn och kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att få genomleva detta!!! Oj så mycket ni lidit redan... Livet är inte rättvist och vi alla får vår beskärda del att tampas med, den ser bara olika ut för var och en av oss... Men man får aldrig sluta hoppas och sträva efter det man önskar för sig själv, någonsin...

    kraaaaaaaaaaaaaaaaam aka

    SvaraRadera
  73. Kjære Johanna!!!!Så urettvist livet er!!!Dette var virkelig grusomt trist,hva kan jeg skrive som kan trøste???Lider med dere............så vondt og brutalt...
    Håper på et mirakel for dere...og at dere får den styrken dere trenger til å møte livets knallharde utfordringer videre!!
    Varm kram!!
    Tove

    SvaraRadera
  74. Men kära vän.... vet inte riktigt vad jag ska säga.... nej, livet är verkligen inte rättvist i bland!
    Tänker på er och ber för er!
    STOR MEGA KRAM
    Sofia

    SvaraRadera
  75. Lider med dig... Detta ska ingen behöva gå igenom.

    Stor kram till dej

    SvaraRadera
  76. Många kramar till er ,finns inga ord mer än håll om varandra.

    SvaraRadera
  77. Hej
    Jag har aldrig läst din blogg tidigare, utan detta var första gången jag hamnade här via Julias blogg..´jag vill gärna lämna dig ett vittnesbörd och hoppas att du kan finna kraft till allt det svåra som du går igenom.

    Jag ber för dig, din fina älskade efterlängtade bebis och din man!

    Livet kan verkligen vare en kamp, men när det är tufft vet att du är buren..Jag har en tro på Gud och vet att det finns någon som vill dig väl, om än det kan kännas otroligt svårt att tro vid livets motgångar....
    Ge inte upp!!

    "Var inte rädd det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd, i sanden finns det spår". Stor kram

    SvaraRadera
  78. Åh, va jaq tänkt och tänker på dig idag och nu när jag ska somna... kan inte släppa dig i tankarna. Varför, varför ska vissa få allt jobbigt för? Varför... fattar bara inte. Men jag hoppas ni får den hjälp ni vill nu och framöver... All kärlek till er och ta hand om varandra... Varma Kramar
    ps. ring om du vill

    SvaraRadera
  79. Hej!
    Nej men du!!! Uch och fy!!! Lider verkligen med er, kan verkligen inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste kännas, vet dock att inga ord kanske hjälper just nu så jag skickar massor med styrkekramar till dig och din man.
    Stora varma kramar Anna

    SvaraRadera
  80. Kära lilla Johanna!!!
    Lider verkligen med er..såå sorgligt!!
    Ibland funderar man verkligen på hur ödet tänker..?? Varför som du skriver..kunde det inte få vara eran tur nu..??
    Jag vet ju hur det är att kämpa..om just detta att få barn...jag vet även hur ont..det gör med denna nålen i livmodern..gjorde det i somras.
    Jag kommer att tänka på er hela helgen..vet inte mera vad jag skall säga..känns som om ord är överflödiga!!
    Kramar om dej.../Annika

    SvaraRadera
  81. Men goa vän, jag är lite i chock, och vad ska då inte ni vara. Så grymt livet är.
    Tänker på er
    Hjärtekramar
    AnnaMaria

    SvaraRadera
  82. Finaste du! Livet kan verkligen vara tufft och jag hade så önskat er ett friskt litet liv. Stor, stor kram ♥

    SvaraRadera
  83. Det är så galet orättvist....
    Vi har varit med om samma sak:(( Det var för 8 år sedan. Vårt barn hade inget kromosomfel, men skulle blivit ett kolli....Vi hade ju iaf Filip att komma hem till som gjorde att vi orkade. Vår läkare kallade fostret för "en biologisk trafikolycka" Jag var i v 18 när vi fick reda på det, kände hur det sparkade men vi beslöt ändå att ta bort det...Livet är så orättvist Johanna. Men ge inte upp...

    De varmaste av styrkekramar från en som vet hur det känns...
    Malin

    SvaraRadera
  84. Kära vän, jag torkar tårarna medan jag läser det du har gått igenom. Jag är så fruktansvärt ledsen för er skull. Jag önskar jag kunde ge dig en stor kram men det kan jag inte så jag skickar dig min tanke istället och den kommer vara med er under hela tiden!

    Kram

    SvaraRadera
  85. Styrkekarmar till Er! <3 /Linda

    SvaraRadera
  86. Rara du...så ledsamt och obegripligt att förstå! Sänder Er båda tankar och styrkekramar...Helena

    SvaraRadera
  87. Jag är så enormt ledsen för er skull. Lider verkligen med er. Själv har jag gått genom många misslyckade IVF och vet hur det känns.
    Livet är så orättvist. Men ge inte upp...
    Stor stor kram
    Nelya

    SvaraRadera
  88. Älskade vän....det här var något av det svåraste jag har läst. Jag som har hoppats och hållit tummarna för er. Visste ju.... Nu rinner tårarna ohämmat... Orättvist och så oerhört smärtsamt. Det gör ont, ont, ont i hjärtat på riktigt Johanna! Och ändå förstår jag ju att det inte kan vara i närheten av den smärta ni känner.... Om jag kunde säga något, göra något...?

    ♥♥♥

    SvaraRadera
  89. Finaste Johanna. Alla mina tankar är hos dig och din man just nu. Så starkt att du berättar!
    All kärlek!!

    SvaraRadera
  90. kärlek från Hjo : ( kram

    SvaraRadera
  91. Å! Vilken sorglig berättelse ..man tror inte det är sant .. Men du kommer att klara detta .. Man måste .. Jag vet ...av motgångar så blir man stark .. Efteråt undrar man hur man fixade det .livet är bra orättvist ibland .. Tusen kramar till dig ! Ta väl hand om dig nu .. Tänker på dig ! Kramar jeanette

    SvaraRadera
  92. Åh kära Johanna, tårarna bara strömmar ner. Jag tänker så på er. Innan jag var inne här hos dig så skrev ett inlägg om livet, om att många gånger blir livet som man tänkt sig men inte alltid givetvis. Och det här är en sådan gång.
    Jag är såååå ledsen för er skull.
    Ni finns i mina tankar.
    Varma kramar Icka

    SvaraRadera
  93. ord blir plötsligt värdelösa.
    men jag vet hur Du mår.

    massor av kärlek.

    SvaraRadera
  94. Johanna!
    Åh ... Fina du.
    Vad fruktansvärt .
    Har gått igenom det ni gör på nära håll ... Och nu tänker jag så på er. Önskar er allt det bästa. Som går.
    Kram.

    SvaraRadera
  95. Vad säger man Johanna...har inte ord för den smärta ni måste känna. Har själven handikappad dotter, men inte i närheten av det erat barn har.

    Kramar från Mig, Klem Anna

    SvaraRadera
  96. Nu har jag läst igenom alla senaste inläggen. Jag är så hemskt hemskt ledsen för er skull, gråter när jag läser vad ni behövt gå igenom. Skickar en stor stor kram.

    SvaraRadera